Uppenbart är förstås att USA, denna ”one nation under God”, bedriver en modern ”crusade” mot muslimska länder. Lika uppenbart är att andra allierade drivs av samma kristna nit att arbeta för ”en god sak” (så som de själva definierar det) – exempelvis Tony Blair har yppat att hans kristne gud rådit honom att skicka guds armé till Irak (och även Kosovo)…

Man kunde tro att det formellt sekulära Sverige befinner sig i dessa muslimska oroshärdar av andra orsaker, trots det kristna korset i flaggan. Att vi finns i Afghanistan för att bistå regeringen i dess kamp mot talibanerna. Att vi har för avsikt att medla i konflikter och underlätta i vardagen för befolkningen. Att vi har rationell och humanitär grund för vårt handlande, inte religiös.

Men efter vad som framkommit i gammelmedier finns tydligen i den svenska styrkan ett antal kristna präster. Här måste man stanna upp och klia sig i huvdet en smula – varför har det formellt sekulära Sveriges försvarsmakt medtagit representanter för en religion som inte längre anses vara en del av staten?

Vidare: är den svenska styrkan sammansatt enbart av kulturellt kristna blåögda svenskar vid namn Pettersson och Lundström, eller finns det även sådana som kallas Muhammed och Ali? Finns det i så fall imamer med i truppen? Rabbiner? Hur har uttagningen gått till? Har man sorterat bort ”tvivelaktiga” religioner och etniciteter för att få till stånd en helkristen trupp? Vilka diskrimineringslagar har man här egentligen kringgått?

Alltså, kristna präster fanns i de svenska fälttågen under stormaktstiden på 1600-talet, av helt förklarliga skäl. Men vad har de i Afghanistan 2010 att göra?

I gammelmedia kan man även utläsa att till ett av de dödade befälens anhöriga kom på besök en officer för att meddela om det tragiska ödet. I officerens sällskap fanns även en kristen präst. Visste man att de anhöriga var aktivt troende kristna, eller är detta ett slags standardprocedur som tillämpas för alla dödsfall i svensk militär? Modern krishantering och ”själavård” brukar bedrivas av psykologer, inte av kristna präster…

Eller skickar man i så fall hem präster även till sådana som benämner sig Mustafa och Hussein? Till ateister?

Hade jag varit far till en av de stupade och en representant för kristendomen hade kommit för att lämna ett sådant besked hade jag tagit mycket illa vid mig. Det är inte helt otroligt att jag då hade avrättat denna religionens representant på fläcken, då min son/dotter ju hade befunnit sig i strid för att bekämpa religionen och dess fruktansvärt destruktiva inflytande på ett samhälle.

Det tycks uppenbart att även Sverige befinner sig i Afghanistan på korståg för en kristen ”god sak”. Det kristna korset i flaggan och medtagna representanter för den kristna religionen lär inte underlätta i kommunikationerna med lokalbefolkningen – i symbolerna finns den solklara relationen till den hatade angriparen USA.

Det finns många skäl till att vi inte bör vara i Afghanistan, och detta förhållande utgör ännu ett. Vi ska helt enkelt inte delta i amerikanernas och britternas kristna korståg.

I princip skulle jag kunna hålla med i allt vad R P Martinsson uttrycker om den så kallade statsfeminismen. Det är bara det att samme R P Martinsson med stor sannolikhet är helt för samma statsfeminism i helt andra avseenden, nämligen i de områden han inte tar upp i sin artikel, i de frågor där radikalfeministisk ultravänster och kristkonservativ ultrahöger har en gemensam agenda – där de båda fusioneras i en ohelig allians av kristfeminism.

RPM pratar uteslutande om kvotering, feminism som etikett och mansrollen i den statsfeministiska världsbilden, men glömmer alltså att statsfeminismen även inrymmer en sexnegativ agenda som ligger helt i linje med den som RPM och hans kristna vänner omfamnar – de kristna har helt enkelt halva inne i statsfeminismen, men vill inte låtsas om denna otrohet.

Radikalfeministisk ultravänster och kristkonservativ ultrahöger är således rörande överens om den statsfeministiska sexköpslagen, om vikten av att minska den påstådda ”sexualiseringen av det offentliga rummet”, om att bekämpa möjligheten att mot extra betalning se porr på hotellens kabelteveutbud samt en rad andra inskränkningar i sådana friheter som RPM inte alls räknar som friheter.

Du katolske skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till att du kan taga ut grandet i din statsfeministiska systers öga. Ty så länge denna pakt mellan radikalfeministisk ultravänster och kristkonservativ ultrahöger föreligger i en delmängd av den statsfeministiska agendan kommer statsfeminismen att fortsätta sitt kollektivistiska triumftåg. (Detta svarar också på frågan ”Hur gick det egentligen till?”)

De utkämpade ett krig för den amerikanska imperialistiska krigsmaktens räkning, för det amerikanska kriget mot terrorismen, för det amerikanska kriget mot narkotikan – helt meningslösa krig som inte är möjliga att vinna, utan som bara kan resultera i en ändlös räcka offer. Denna gång svenska offer, svenskar som inte hade med saken att göra, svenskar som dog en meningslös död för ingenting.

Sovjetunionen försökte samma meningslösa strategi 1979 när man invaderade Afghanistan. Efter många års fruktlösa försök att tämja bergsmännen och gerillan – som då understöddes materiellt av USA – fick man moloket dra sig hemåt med svansen mellan benen, bara för att se sitt eget väldiga sovjetimperium krackelera kort därefter.

Det amerikanska imperiet går nu samma öde till mötes. Knäckta av ett ofantligt budgetunderskott, aktiv invasionspolitik i två länder och oroshärdar i ytterligare två står USA inför ett vägval – att fortsätta sin orättfärdiga projudiska politik på bekostnad av Mellanösterns muslimer och ta konsekvenserna av fortsatt terrorism, eller att utforma en ny utrikespolitisk doktrin baserad på internationell rättvisa snarare än kristen aggression.

Oavsett vilket är det hög tid för Sverige att dra sig ur amerikanernas världsturné i brutalt våld. Vi har inte i Afghanistan att göra, oavsett vem som står för regin. Vi är inte amerikaner, vi lyder inte under amerikanskt befäl, vi har inte med jänkarnas problem att göra. Den terror som hemsökt USA är välförjänt, den kommer inte som en klar blixt från en blå himmel utan har sina självklara orsaker – och vi vill inte ha med detta att göra.

Sex partier må stå bakom beslutet att skicka svensk trupp till Afghanistan, men beslutet har inget folkligt stöd. Svenska folket vill inte bli indraget i den terrorism som drabbat USA, svenska folket vill inte utkämpa andras orättfärdiga krig, svenska folket vill inte spilla svenskt blod på amerikansk imperialism. Ta hem våra soldater nu, innan vi drar på oss terror även på hemmaplan.

P.S. Kunde man inte använt FRA för att förhindra detta anfall? Det var väl det som var tanken…

En ”djupare diskussion” i frågan kring ”injektionsmissbrukares situation” efterlyses av två Bejerot-doktrinära och uppenbart vilsna stockholmsmoderater. De är, liksom folkpartitossan Eva Rydberg, ideologiska motståndare till den av WHO rekommenderade metoden att förse sprutnarkomaner med rena sprutor, den metod som har vunnit en kategorisk seger över hela Europa minus Stockholm.

Två huvudargument ges. Det ena är att det är ”etiskt” tveksamt att ”med ena handen förbjuda narkotika och med den andra dela ut verktyg för att injicera”, d.v.s. det klassiska flaskan-gör-alkoholisten-argumentet. Det avfärdas lätt med att metoden brukas i medicinskt syfte, precis som administration av förbjudna preparat som morfin ges i vården. Syftet är alltså att reducera spridning av en mycket allvarlig sexuellt överförbar sjukdom – det finns inget som helst etiskt tveksamt i detta utan är självklart det etiskt riktiga; det inser alla utom prestigelåsta Bejerot-fanatiker i Tokholm. Speciellt inser den professionella expertisen inom vården detta, men politiker utan sakkunskap väljer här att överpröva denna expertis av ideologiska skäl. Hej Lysenko!

Det andra är att man anser att forskningen inte riktigt visar helt entydigt att metoden ger resultat (som om politker begriper sig på forskning – lämna det till WHO istället,va). Man hävdar på allvar att eftersom fler människor dör av narkotikaanvändning än smittas av HIV genom injektionsmissbruk, kan man helt enkelt bortse från den mindre skada som uppstår – det väsentliga är att angripa grundproblemet, narkotikan.

Men att angripa narkotikan har man pysslat med i över trettio år utan att det har gett något resultat annat än att ge en grogrund för tung kriminell verksamhet – det är av den anledningen folk skjuter varandra i huvudet på öppen gata numera. Det har liksom inte gått upp ett ljus eller trillat ner en polett att metoden inte fungerar särskilt väl utan tvärtom orsakar mer skada än den förebygger.

Att ”bara” 29 smittades av HIV genom injektionsmissbruk medan 414 avled till följd av narkotikaanvändning är dessutom en mycket missvisande och försåtlig statistik. Statistiken gäller hela Sverige, men i princip samtliga fall av HIV-smitta härrör från Stockholm. Hur ser statistiken ut i Stockholm jämfört med den i Malmö eller Lund?

Vidare är det så att narkomaner i Sverige vanligtvis inte dör av narkotikan i sig, utan av det hårda liv de tvingas ut i. Sverige har alltjämt en överdödlighet bland narkomaner som saknar motstycke i resten av Europa. Det är den ”etik” den svenska staten och svenska politiker stoltserar med, att låta narkomaner självdö för att ”sända en signal” till andra om att det nog inte är en bra idé att knarka. Signalpolitik über alles, även om den inte fungerar!

Vidare tycks dessa pappskallar till moderatsvin tro att HIV är något som bara drabbar knarkare. Narkomaner är inte en isolerad grupp på Skansen – de finns mitt ibland oss och har kontaktytor mot resten av samhället. De har sexuella kontakter med medborgare som inte är narkomaner. Därmed överförs den HIV dessa sprutnarkomaner bär på till medborgare som inte själva har någon anknytning till narkotika.

Dessa medborgare mördas väsentligen av moderat signalpolitik och moderat ”etik”. Stockholmsmoderaterna avsäger sig ansvaret för dessa medborgare, som i tidsandan ses som collateral damage i det USA-importerade the war on drugs. För stockholmsmoderaterna är det viktigare att sträva efter doktrinära utopier än att reducera faktisk skada av allvarlig art.

Nej, moderaterna vill inte ha en ”djupare diskussion”. De förmår överhuvudtaget inte ta till sig några djupare argument. Exempelvis ser de i Danmarks försök att ge statligt heroin till missbrukare bara utgifter på skattekontot. De kan inte ens föreställa sig den reduktion på utgiftssidan som tillkommer då langarnas marknad minskar och de kriminella syndikaten förlorar andelar – minskad brottslighet överväger med råge de löjliga utgifter det handlar om för administration av narkotika. Statligt heroin kostar en tia per liter, upplysningsvis.

Moderaterna vill alltså inte ha en ”djupare diskussion”, speciellt inte om narkotikapolitiken i sig, utan vill istället bygga vidare på ”redan fungerande metoder”, som de uttrycker sig. Hallå Stockholm, är det någon hemma i hjärnkontoret?

I det gamka kejserliga Kina var kastrering ett utmärkt sätt att säkra en anställning i statens tjänst. Kastrerade så kallade eunucker (宦官, huànguān) sågs som mer pålitliga, då de inte kunde frestas att skaffa avkomma och starta en ny dynasti genom statskupp. Inte heller kunde palatseunucken tjuvsmaka på de kejserliga konkubinerna eller andra fagra damer, utan sågs som pålitliga uppassare åt dessa hovdamer.

Om det således fanns en logik bakom den kejserlige eunucken, kan det samma tyvärr nog inte sägas om den statliga sexetik som arbetats fram under den statsfeministiska eran, en sexetik som i praktiken fordrar eunucker för dess fulla tillämpning.

Många myndigheter saknar visserligen sådana uppförandekoder, åtminstone för personal stationerad utomlands, vilket en kartläggning nu visar. Tanken är att detta ska åtgärdas.

För den statlige tjänstemannen gäller då att köp av sexuella tjänster är förbjudet, i Sverige genom lag, utomlands genom etiska riktlinjer. Om tjänstemannen i utlandsservice saknar fru eller annan partner, vilket är det vanliga om man inte har ambassadörs ställning eller dylikt, är man då hänvisad antingen till förbindelser av annan art, med lokalbefolkningen eller annan personal inom myndighetens revir, eller till självbefläckelse.

Om vi börjar med självbefläckelsen, alltså självsex, masturbation, onani – att runka – gäller till att börja med att vistelse på hotell utomlands såväl som i Sverige ska bokas porrfritt. Det finns även riktlinjer mot porrsurfning, varför hotellets internetuppkoppling inte kan användas som substitut. Implicit är porrblaskor och all annan hantering av porr inbegripen i riktlinjerna. Tanken är således att man inte alls ska befläcka sig själv, utan hålla händerna på täcket.

Förmodligen är man som statligt anställd inte avlönad dygnet runt, men man förväntas ändå permanent uppfylla dessa beteendekrav i egenskap av statens slav. Bor man inte på hotell utan i mer permanent logi, till exempel på en ambassad eller i något annat ruckel, gäller självklart samma regler.

Något explicit förbud mot att beröra sig själv finns förstås inte, och man kan således med tankens hjälp frammana de pornografiska bilder som situationen kräver (men man får inte spruta på täcket, av hänsyn till hotellpersonalen, utan får göra det i duschen eller så). Sådana imaginära bilder blir med nödvändighet avbildningar av verkliga personer i den omedelbara närheten, både vad avser tid och rum. Porrens funktion att skapa en opersonlig fantasi finns här inte till hands, utan man är hänvisad till inre bilder av kolleger (kanske Sabuni?) och andra i sin omgivning, till exempel personer i lokalbefolkningen.

Men för stora delar av den statliga kåren i utlandstjänst gäller ett förbud mot sex med lokalbefolkningen. För exempelvis militär personal anses sådana sexuella förbindelser kunna skada lokalbefolkningens förtroende för styrkan, som ju ska uppträda neutralt. Ska man doppa får det därför ske inom styrkan, som dock, eh, i regel har en kraftig manlig övervikt.

Militärens egen lösning på detta är att öka andelen kvinnliga korpraler och fänrikar, alltså i praktiken flyga in lite lammkött så att sexet kan hållas internt. Statliga horor – så långt har man kommit i försvaret…

Men även om idén i dess allra renaste teori kan tänkas fungera – alltså att fullt jämlika personer i avseende på ålder, etnicitet o.s.v. skapar en intern sexuell statsfeministisk bubbla – kommer det i praktiken att leda till katastrof. Ty när beblandningen väl sker kommer vissa att få allt och andra inget, och alla varianter däremellan. Det bildas sexuella klasser, där underklassen är förbjuden att utanför bubblan söka substitut. Detta om något kommer att skapa intriger och äventyra styrkans integritet.

Inom militären finns också en Mata Hari-teori om att sexköpande soldater riskerar att avslöja militära hemligheter. Faktiskt hade Nazi-Tyskland, som utrotade prostitution, porr och annat av ungefär samma ideologiska skäl som Sverige, en idé om att öppna bordell i Berlin för att låta fagra damer locka av höga officerer, spioner och andra vital information. Det bidde inget alls av det, och Mata Hara-teorin är därför just bara en teori, eller snarare en hypotes som falsifierats.

Militär personal, ofta i den mest sexuellt aktiva tjugoårsåldern, förväntas alltså följa statens sexetiska riktlinjer om att inte köpa sexuella tjänster, inte porrsurfa och inte beblanda sig med lokalbefolkningen, utan i allt väsentligt hålla händerna på täcket. Om det inom styrkan finns vissa möjligheter till utlopp för sina sexuella drifter, kommer dock vissa att bli utan, vilket leder till oerhörda spänningar. Jag säger bara Mattias Flinck, och vilar därefter mitt fall.

Stanken av totalitär regim och kristkonservativ fascism känns just nu lång väg från Rosenbad. Alliansregimen, liksom dess föregångare, söker en doktrinärt radikalfeministisk sexetik, men kanske skulle de snarare söka en fungerande liberal sexpolitik baserad på verkligheten och skippa alla slags försök att detaljstyra vad människor tar sig för sexuellt – det är nämligen dömt att misslyckas och kommer bara att skapa fler och värre problem än det förmodas lösa. Den statlige eunucken är inte en lösning på någonting, det är en återgång till medeltiden.