之乎者也

Om man får tro DN:s kinakorrespondent Torbjörn Petersson spenderar brudparen i Shanghai i genomsnitt 200,000 på sina bröllop, vilket motsvarar fem medelårslöner. Låter inte helt rimligt, men låt oss reda ut begreppen.

I Kina finns en kollektiv social samvaro som nästan helt har avvecklats i vår individualiserade del av världen. Den stora tjocka släkten är i Kina alltjämt verklighet, med omfattande relationer mellan syskon, kusiner, sysslingar och så vidare, och relationerna spänner över alla generationer, från barn till gammal.

Utöver detta finns en likaledes horisontell relationskarta för vänner, arbetskamrater med mera, det kineser gallar guanxi (关系) eller relationer.

Detta manifesteras således även vid bröllop, och gästlistan kan uppgå till hundratalet eller fler personer. Räknar man med ett snittpris på 2000 per skalle för två fulla middagar (inte luncher) och fri tillgång till sprit och cigaretter hamnar man således mycket lätt på totalkostnaden 200,000. (Vi exkluderar här den mer privata middagen och karaokefesten efteråt för enkelhets skull.)

Kostnaden för brudparet är dock ingen alls, eftersom de presenter i form av pengar som förväntas av gästerna med råge överstiger denna utgift. Uttrycket ”många bäckar små” får här klar mening, och själva bröllopsceremonin är en gratis lunch.

Utöver själva ceremonin tillkommer kostnader för fotografering och klädsel, men det är småpengar i en jämförelse, och täcks av överskottet från ceremonin. Jag har alltså prövat gifta mig med en shanghainesiska, så jag borde veta – det kostar inte en spänn.

Men man kan räkna på ett annat sätt också. För att överhuvudtaget kunna fånga en attraktiv shanghainesiska bör eller måste man (om man inte är utlänning) ha lägenhet och bil fixad, alternativt ha medel för detta i beredskap. Säg två miljoner för en trerummare och kanske 40,000 för en billigare bil.

Oftast får åtminstone den äldste sonen dessa nödvändigheter gratis av föräldrarna, medan det kan vara mer knapert för yngre syskon och personer med mindre ekonomiska resurser. I sådana fall får man spara en längre tid eller ta lån.

Till själva bröllopet hör också smekmånad, diverse inköp och eventuellt en brudgåva – jag har själv bevittnat hur en egenföretagares gåva på 80,000 orsakade tårar och gräl. Dessa kostnader måste man i regel själv stå för, men detta är de egentliga utgifterna. Bröllop i Kina handlar inte särskilt mycket om kärlek, utan är ett sätt att positionera sig socialt, en affärsuppgörelse – precis som det har varit även i Väst under större delen av historien; kärlek är en mycket modern uppfinning i detta sammanhang.

Om själva ceremonin i Kina är traditionell och patriarkal, om än väldigt intressant och vacker, så är giftermålet som konstruktion i Kina föredömligt modern – man har registrering av civiläktenskap och lämnar allt tingeltangel i övrigt till brudparet att själva bestämma över; det finns ingen statskyrka eller liknande som har något som helst inflytande i dessa spörsmål. Fast familjens vilja är å andra sidan lag.

Avslutningsvis ska vi reda ut det här med att extra många i Kina gifter sig i detta år 2009 allmän tideräkning, speciellt den nionde september. Det beror som Petersson berättar på att tecknet för siffran nio (九, jiǔ) låter exakt likadant som tecknet för ”lång tid” (久, jiǔ).

Det är nu inte den enda siffran som förknippas på ett vidskepligt sätt. Även siffran åtta (八, bā) har en lyckosam innebörd, eftersom det i alla fall rimmar på uttalet för tecknet för att bli rik (发, fā). Således var det extremt många som gifte sig 8/8 2008, av en händelse också öppningsdagen för de olympiska spelen i Beijing.

På motsvarande sätt utgör tecknet för siffran fyra (四, sì) ett olyckstal, eftersom det låter hyfsat likt tecknet för att dö (死, sǐ). I Kina saknas ofta fjärde våningen, och 40-årskalas är sällsynta. Förmodligen är det lågsäsong för bröllop varje år som slutar på siffran fyra.

Bruket finns även i Japan, Korea och Vietnam på grund av kinesiskans historiskt starka inflytande, och motsvarar en lite starkare version av vårt kristet inspirerade oturstal 13. På sino-japanska uttalas de båda tecknen för fyra och död ”shi”, i Korea ”sa” (사) och i Vietnam ”tứ”. Motsvarande likheter finns också för de övriga tecknen.

Här ska bara kort rekommenderas en kunskapens guldgruva för intresserade i debatten om prostitution, migration och människohandel: Laura Augustins blogg Leaving Home for Sex: Prostitution, Sex Work, Travel, Trafficking – Border Thinking on Migration, Trafficking and Commercial Sex, hittad via Louise och andra kanaler. Laura har egna erfarenheter av migration, och är därför avsevärt bättre skickad att reda ut begreppen än de slagordsskrikande politiker som inte vet något om verkligheten annat än det de fått sig till livs via doktrinära instanser.

Augustin har för tillfället sin hemvist i Sverige och bloggar – som sig bör – även lokalt. Naturligtvis har den märkliga ”svenska modellen” tilldragit sig Augustins intresse.

Några utvalda citat får illustrera kraften i Augustins tänkande:

”Until you comprehend the myriad elements present amongst people who leave home to go to another country and sell sex, you shouldn’t be passing laws about them. Of any kind.”

”Until you understand the minimum about how people experience their own lives, you cannot responsibly take actions to help them.”

”Very often the discourse of solidarity sets up a dichotomy about ‘place’ for migrants which consists of (1) home (which you loved and were forced to leave) and (2) Europe (which you don’t want to be deported from). The complicated relationships migrants have to ‘home’, which may or may not be a place they wish to visit or actually live in again, are excluded from discussions about them. And when migrant prostitutes are constructed as ‘trafficked’ they are assumed to have been wrested away against their will, allowing immediate unsubtle deportation measures to appear benevolent (and to be characterised by some ironic activists as ‘re-trafficking’).”

”It might sound odd to talk about silences on the topic of gender equality in Sweden, since discussions of it seem to run non-stop. But that is how hegemony works: a constant bombardment of words, most of which reiterate the opinions of a single powerful group. Differences of opinion are usually quibbles over details to a central idea that’s accepted as being indisputable because it’s supposed to be normal.”

”Partial autonomy is granted: women shall be allowed to have abortions and be listened to when they say No to sex. These are great as far as they go. But on other issues, women’s bodies are conceived as objects for government policymakers to decide about: a contradiction that drives many women, the world over, round the bend.”

”The word consensus is often used to describe how issues like gender equality are understood in Sweden. This has bothered me because the word seems to imply that all Swedes have participated in marxian study groups to discuss social questions in depth and come to reasoned general positions. This is not the case: Gender policy is government policy, no more and no less, even if it was the cornerstone of Social Democratic government at its shiningest hour.”

Per Gahrton tycker illa vara om det kontinuerligt föränderliga uppslagsverket Wikipedia. Anledningen är bland annat att det finns ”politiska och andra lobbygrupper som organiserat utnyttjar Wikipedia för att svärta ner sina åsiktsfiender”.

Gahrton menar att traditionella uppslagsverk visserligen är långt ifrån felfria, men att de har en grindvakt eller en ansvarig redaktör som till syvende och sidst kan sätta ner foten i bedömningsfrågor, så att materialet framstår som mer neutralt och objektivt.

Hm. Det finns nu ingen som är objektiv eller neutral – alla har en agenda, vilket vi som växt upp i monopoltelevisionens tidevarv vet. Det blir alltid lite grand som när DN eller andra snusförnuftiga organ lägger ut ”Fakta”-rutor för att leka folkbildare och experter i allehanda ämnen, där objektiviteten kommer i kläm redan i urvalet och den ofrånkomliga anpassningen till mitten.

Vad säger exempelvis svenska uppslagsverk om narkotika och prostitution? Är materialet i dessa frågor färgat eller inte av den för svenska förhållanden typiska diskursen? Man behöver inte gå tillbaka till Nordisk Familjeboks skildringar av negrer och lägre stående raser för att hitta flagranta fel och synnerligen subjektiv åsiktsbildning i sådana verk.

Vitsen med Wikipedia är att sådan information kan diskuteras och korrigeras i realtid, med tillhörande historiebeskrivning av materialets utveckling – inget annat uppslagsverk har denna funktion, med vilken man kan spåra alla försök till förorening av fakta från påtryckare av olika slag.

Wikipedia är till yttermera visso bara ett i mängden av uppslagsverk, och kan aldrig utgöra ”sanningen” eller något slags slutlig auktoritet – det vore dumt att hänvisa till Wikipedia som referens i avhandlingar eller rapporter av olika slag, annat än som orienterande komplement. Det är så Wikipedia ska ses, som en första orientering kring ett ämne, med vilken man kan gå vidare i sitt faktasökande.

Just för att Wikipedia saknar en central redaktör utan istället har hierarkier av redaktörer som skiftar på tronen finns de allra bästa förutsättningar för att materialet ska konvergera mot något slags objektivtet.

Att förutsättningarna inte alltid är uppfyllda, det vill säga att det finns gott om skräpartiklar, beror till syvende og sidst på att antalet kontributörer är för litet i vissa ämnen. Speciellt svenska Wikipedia är långt ifrån lika vederhäftig som den engelskspråkiga motsvarigheten, beroende på svenskarnas ringa numerär.

Men redan här, i existensen av ett otal nationella varianter, har vi en pluralism som är oerhört nyttig: genom korsläsning av de olika nationella varianterna kan man snabbt urskilja och sålla bort nationella käpphästar för att sila fram något slags objektiv sanning. En central och auktoritativ grindvakt skulle förstöra den möjligheten.

Gahrtons syn på centralt filtrerad information inskränker sig emellertid inte bara till Wikipedia, utan är helt generell – han vill att alla medier ska ha sådana censorer, på det att populasens mindre intelligenta skval på bloggar och forum kan tystas. Gahrton vill helt enkelt ha publicering under straffansvar, vilket är det slags ”yttrandefrihet” som den svenska modellen med ”ansvarig utgivare” stipulerar – man ska inte ostraffat kunna säga saker, exempelvis att Gahrton är dum i huvudet.

Men det är priset vi för betala för yttrandefrihet i egentlig mening – det finns här ingen väg tillbaka, tärningen är redan kastad; den privatpublicistiska revolutionen är här på gott och ont. Mest gott, i det att mångfalden numera är på riktigt snarare än koncentrerad till ett fåtal upphöjda personligheter i stockholmska tidningar och statstelevisionen.

Denna mångfald medger att obekväma åsikter kan framföras, liksom att de kan framföras anonymt. Denna mångfald lämnar utrymme för allmänheten att granska granskarna, de traditionella gammelmedierna – vilka är långt ifrån felfria.

Det rena hatet liksom det ointelligenta skvalet har inga förutsättningar att göra bestående intryck, utan är just skval. Det är inget egentligt problem, utan har mer med ovana inför denna nya form att göra. Man kan bara rycka på axlarna åt sådant.

Vad Gahrton och andra kan göra för att putsa sin image på Wikipedia är exempelvis att ha en egen central källa för information, så som en hemsida och/eller blogg. Det är rimligen så att personporträtt på Wikipedia alltid har med länkar till sådant material, där man direkt kan bemöta felaktigheter.

Däremot kan man inte sudda ut rattfyllor eller politiska och andra grodor; lagt kort ligger, och det ligger på Wikipedia.

Jag har bott en tid i Vellinge. Det är en sömnig och lite efterbliven håla en bit söder om Malmö, och människorna som bor där är precis som byn. Vellingeborna uppskattar att ta sina bilar (eller Skånetrafikens bussar) in till Malmö för att njuta av våra stormarknader, nöjen och kommunala inrättningar, liksom att ta del av vår arbetsmarknad – allt det som helt enkelt inte finns i Vellinge eller andra skånska småbyar. Malmö är det nav kring vilket hjulet snurrar i dessa trakter.

Vellingeborna vill gärna njuta av kakan, men de är inte redo att betala för den – de är snyltare. De har gjort sig kända för att ha en låg kommunalskatt i förhållande till övriga kommuner, men det är faktiskt ingen konst att åstadkomma i egenskap av avgränsad buffertzon till en större regionial ekonomi. Vellingeborna är dock övertygade om att det beror på deras egen förträfflighet.

Vellingeborna vill precis som alla andra ha fri rörlighet, men de vill uppenbarligen inte att denna fria rörlighet – som är så central för demokratin och det europeiska samarbetet – ska gälla andra som vill till Vellinge. Vellingeborna vill ha en apartheidmur runt sin trista håla, ett undantag i unionens grundläggande villkor, förvissade om att de och deras barn är något speciellt, något högre och förmer än blattar och flyktingbarn.

Men Vellinge kan inte vara ett undantag. Det finns kommunalt självstyre, men det sträcker sig bara så långt och kan naturligtvis inte gå över grundläggande premisser om fri rörlighet – det står vem som helst fritt att flytta till valfri del av riket, likaså att för annans räkning anskaffa lokal i valfri region.

På kommunen ligger därefter en skyldighet och ett ansvar att ge samma service åt alla invånare utan diskriminering, en skyldighet som Vellinges moderata partipampar försöker undgå genom rättshaveristiska metoder.

Eftersom villkoren är synnerligen goda (allt för goda) för att självmant ta på sig ett ansvar för att ta emot flyktingar och andra invandrare kunde man tänka sig att Vellinge här såge en chans att stärka ekonomin och ta ansvar istället för att ställa till med byråkratiskt krångel när Malmö köper sig in i Vellinges territorium – vellingeborna är uppenbarligen inte så smarta som de själva tror.

Inte smarta, alltså. Utan efterblivna lantisar med attityder som inte anstår moderna och demokratiska människor. Det finns många av den sorten i de skånska småbyarna, sävliga och dumtröga typer som medelst oförståeliga gutturala läten försöker redogöra för sin elitistiska hållning gentemot andra människor.

Utan att lyckas, får man väl säga – bilden av sjöbocenterns Svin-Olle Olsson och dennes nazistiska gepäck kommer för ögonen så fort en sådan dumtrög skåning öppnar käften i tron att han är smart. Om det är den bilden vellingeborna vill förknippas med går det väl för all del an – hädanefter kommer jag att betrakta vellingebor som de nazister de är.

Personligen börjar jag luta åt att staten här måste gå in med ändringar i kommunallagen, så att alla kan dela den demokratiskt beslutade bördan lika. Jag är helt enkelt trött på att en massa kranskommuner och småbyar sniket tar men inte ger något tillbaka.

Antiporraktivisten Birgitta Ohlsson tycks inte vilja ta åt sig av den kritik som riktats mot hennes påståenden om prostitution, utan fortsätter helt oförblommerat att i debattartiklar leverera propaganda som har avvisats kategoriskt av det vetenskapliga samfundet.

Denna gång utnyttjar hon den sexköpande folkpartisten för att torgföra sitt standardiserade och förljugna budskap om prostitution.

För ändamålet dammar hon och meddebattörer av sin husgud, antiporraktivisten och moralisten Melissa Farley, vars forskningsmetoder kritiserats häftigt från en rad håll och som helt enkelt inte håller vetenskaplig kvalitet.

Melissa Farley är ett slags motsvarighet till Eva Lundgren, alltså en person som har en inre drivkraft och ideologi som kullkastar varje ansats till objektivtet eller självrannsakan – det är personer som vill göra om verkligheten efter sin fördefinierade karta, och till denna skara personer måste vi också räkna Birgitta Ohlsson.

Farleys verksamhet bedrivs via ett ”institut” som till delar finansieras av antiprostitutionslobbyn (kristna samfund, radikalfeministiska sekter med mera), och dessvärre är verksamheten framgångsrik – såväl Sveriges som andra länders regeringar nyttjar dessa ”resultat”, delvis på grund av lobbying och påtryckningar från antiprostitutionsaktivister av olika slag.

Farleys syn på porr och prostitution är att det är en intrinsikal form av våld, det vill säga att det definitionsmässigt är så och att hennes teser därför inte går att motbevisa. Hon erkänner inga som helst förbund eller organisationer i de prostituerades egna ledband, organisationer som kämpar för prostituerades rättvisa.

Några röster kring Melissa Farleys forskningsmetoder är värda att höras:

Flawed Theory and Method in Studies of Prostitution (Ronald Weitzer, George Washington University)

In this commentary, I examine several theoretical and methodological flaws in this literature, both generally and with regard to three recent articles in Violence Against Women. The articles in question are by Jody Raphael and Deborah Shapiro (2004), Melissa Farley (2004), and Janice Raymond (2004). At least two of the authors (Farley and Raymond) are activists involved in the antiprostitution campaign.

The three articles are only the most recent examples in a long line of writings on the sex industry by authors who adopt an extreme version of radical feminist theory—extreme in the sense that it is absolutist, doctrinaire, and unscientific. Exemplifying this approach are the works of Andrea Dworkin (1981, 1997), Catherine MacKinnon (1987, 1989), Kathleen Barry (1995), and Sheila Jeffreys (1997).

Letter to John Miller (Ann Jordan, Director of Initiative Against Trafficking in Persons Global Rights et al)

We are writing with regard to the State Department fact sheet entitled “The Link between Prostitution and Sex Trafficking.” We are researchers and policy advocates who have worked for over a decade for the human rights of trafficked persons. As such, we are concerned that the United States government has produced a document which asserts as matters of proven fact a number of statements, which, given the state of information on both trafficking and prostitution worldwide, are unsupported or unproven by valid research methods and data. We are deeply concerned that the current fact sheet is misleading and therefore potentially damaging to on-going efforts globally to prevent trafficking and protect the rights of trafficked persons. The fact sheet moves policy away from assessing actual factors and evidence towards programs based on presumed associations that have yet to be determined to be correct.

A Commentary on ‘Challenging Men’s Demand for Prostitution in Scotland’ (Teela Sanders, University of Leeds et al)

This research violates fundamental principles of human research ethics in that there is no evidence of any benefit to the population studied. Rather the purpose of the research appears to have been to vilify the population of men who were chosen to be interviewed. It seems highly unlikely that the participants were ever informed of the true nature of the research, which could well have influenced their response. This sort of research is dangerous. The men who were interviewed will be able to read their comments juxtaposed with hostile comments from the investigators. It is quite likely that this could result in significant psychological damage. No evidence is supplied that the interviewees agreed to have their comments reproduced in this form, and it is possible that they could be identified, and suffer social stigmatisation. The research appears to have prejudged the issues, and the investigators make no attempt to disguise their contempt for their subjects. This hostile environment is not conducive to objective and reproducible research. The interviewees were drawn from a group with strong prejudices against men who buy sexual services. It is hard to imagine any research committee authorising a situation in which two groups, as here, are placed together in what virtually constitutes gladiatorial conditions.

De ”fakta” som Ohlsson et al anför, som att debutåldern för prostitution ”globalt sett” är 14 år, att 63% varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen och att 68% uppfyller kriterierna för ”posttraumatiskt stressyndrom”, är helt enkelt inte sanna; det finns ingen seriös forskning som stödjer dessa hypoteser, som är av Ecpat-karaktär, d.v.s. vansinniga överdrifter i syfte att med chockverkan skapa politisk opinion.

Vidare anför de den radikalfeministiska (och marxistiska) tesen att tillgången kan strypas genom att attackera efterfrågan, d.v.s. sexköparna själva. Denna efterfrågan har inte påverkats sedan sexköpslagens införande, och den kommer inte heller att påverkas av strängare straff (som om de infördes knappast skulle anses stå i proportion till ”brottets” karaktär). Den sexuella drivkraften är hos människor så stark att det alltid kommer att finnas efterfrågan på tillfälligt sex mot betalning – det enda lagar mot sådan verksamhet gör är att flytta verksamheten eller stöpa om den i annan form, vilket i sig renderar ett antal obehagliga följdkonsekvenser (som ökad kriminalitet, inte minst mot sexsäljare). Detta vet vi empiriskt, men Ohlsson har ännu inte uppfattat detta.

Drevet som nu går mot Åke Blomqvist är av moralisk karaktär. Eftersom det handlar om en politiker i förtroendeställning är det som att skjuta på en sittande anka, och Ohlsson et al anklagar honom för hans ”människosyn”.

Jag känner inte närmare Blomqvist, men man kan väl utgå från att han förmodligen är ensam och har svårt att finna utlopp för sin sexualitet i sin nuvarande situation, på annat sätt än att köpa sig tillfällig tillgång. Han är i det avseendet långt ifrån ensam, vilket förstås är varför sexköpslagen aldrig kommer att fungera. Att ett antal tanter med överlägsen moralsyn tycker annorlunda förändrar inte detta faktum – det är inget fel på Blomqvists människosyn, för honom och för andra är denna typ av transaktion helt normal, en win-win-situation.

De som ska kritiseras för en unken människosyn är istället Birgitta Ohlsson och andra kvinnopolitiker med denna radkalfeministiska agenda (det vill säga hela rasket i det svenska partisystemet). Deras människosyn består i att det är fel av individer att sluta privata avtal som rör sexualiteten, att staten ska ha något slags vetorätt i denna annars högst privata fråga. Paternalism kallas den människosynen.

Deras människosyn består i att kvinnor inte är självständigt handlande subjekt, utan automatiserade maskiner under inflytande av ”posttraumatiskt stressyndrom”, ”könsmaktsordningen”, ”glastaket” och andra floskler som de ogenerat påför hela kvinnokollektivet. För dessa kvinnosakskvinnor är kvinnor helt enkelt inte förmögna att fatta egna beslut – åtminstone inte om besluten är felaktiga, som exempelvis beslutet att sälja sex. Ärbara kvinnor gör helt enkelt inte så; det har Birgitta Ohlsson bestämt åt dig och andra.

Den heliga Birgitta Ohlsson är således en sällsynt vedervärdig människa, en person som sätter sig över individers privata beslut och ifrågasätter privata individers rätt att sluta avtal. Det är vidare en person vars handlingar får allvarliga konsekvenser för dem hon säger sig vilja skydda.

Birgitta Ohlsson är till yttermera visso en mycket äcklig människa i det att hon i sitt politiska värv använder undermåligt propagandamaterial i strid mot bättre vetande. Ohlsson är falsk, förljugen och drar sig inte för att föra medborgarna bakom ljuset för att nå sina mål. Hade hon gjort samma sak i en annan fråga hade hon för länge sedan varit rökt i politiken.