Riksdagens driftkucku nummer ett, Monica Green, tycks ha blivit uppläxad av Partiets ledning. På annat sätt kan man inte tolka det faktum att hon först uttalar sig för ett slopande av den medeltida incestlagen, för att sedan vända 180 grader på den egna bloggen.

Det hon först säger, nämligen att ”vuxna människor får ha sex med vem de vill”, utgör förstås ett minimum av rimlighet och anständighet i en liberal demokrati där människor rår över sin egen kropp och existens. Green tyckte här uppenbarligen att hon kunde slå ett frihetligt slag och plocka några poäng bland mer liberalt sinnade väljare.

Men Green glömde då tillfälligt bort den unkna sexmoralistiska politik som det egna partiet och numera även den kristkonservativa analsenila alliansregimen företräder, ytterst kodifierad i den vidriga sexköpslag som säger att vuxna människor inte alls är fria att ha sex med vem de vill – staten lägger sig mycket noga i medborgarnas sexuella mönster.

Förutom att återigen bekräfta Greens virrighet visar incidenten också att ideologin bakom sexköpslagen inte är särskilt invändningsfri, att de argument som ligger bakom lagen knappast bär sig själva utan kräver ett ideologiskt ramverk som ingen vettig människa kan förstå.

Men i grunden är det exakt samma slags kristmoralistiska äckelfaktor som gör sig gällande i både sexköpslagen och förbudet mot incest, liksom tidigare i förbudet mot homosexuella relationer. Bäst förklaras fenomenet av Gayle Rubins teori om sexuella hierarkier, där det goda sexet karakteriseras som det barnalstrande, monogama, tvåsamma sex som idkas i lagom utsträckning i en fri, stadig relation i det egna hemmet utan hjälpmedel som porr.

Alla andra slag av sex ses som mindre värda eller direkt förkastliga, d.v.s. ensamt eller flersamt sex eller sex som sker publikt, mot betalning, med hjälpmedel eller promiskuöst. Tills alldeles nyligen fanns homosexuellt sex med på denna syndens lista, men den liberala samtyckesretoriken och frihetsideologin vann slutligen slaget mot kristmoralismen – dock med förbehållet att detta homosex idkas på korrekt sätt i övrigt, d.v.s. i en stabil och kärleksfull relation snarare än promiskuöst eller offentligt.

Av den anledningen ser vi idag den homosexuella rörelsen försvara äktenskap som en kyrklig institution och i övrigt liera sig med de normativa krafterna i samhället – det utgör den tysta kompromiss som slutits för att homosexuella ska få komma in i värmen, på den goda sexualitetens sida.

Syskonsex finns inte med i Rubins framställning för att det är en så marginell företeelse. Men det är just i marginalerna liberal teori sätts på prov, i betydligt större utsträckning än för homosexualitet där det finns en stor och stark minoritet.

Mycket riktigt kan man se på tidningarnas informella opinionsundersökningar att en förkrossande majoritet inte vill tillåta syskonsex, d.v.s. incest som termen lyder i ett förbudsparadigm. Det finns också ett närmast globalt tabu mot sådana nära sexuella relationer, även om det finns markanta undantag – Island har exempelvis i grunden byggts på incestuösa relationer, och det finns i människan inbyggda mekanismer för att styra och kontrollera sexuellt beteende i en liten population.

Ändå är det samma majoritet som är rojalister, d.v.s. som stödjer den släktstruktur som genom historien har haft en betydande inavel inom de europeiska hovstaterna, ibland med synliga defekter. Populasen har precis som Monica Green inte alltid alla samband klara för sig…

När vi försvarar syskonsex är det å andra sidan inte sex i syfte att alstra barn och föra vidare genetiskt material som avses, utan just den fria sexuella relationen i sig. Den som har något emot att två sexuellt vuxna syskon eller halvsyskon har en sexuell relation, men samtidigt anser att homosexuella relationer är i sin ordning, har nog inte riktigt tänkt igenom sina argument, för situationen är identisk – det rör sig om vuxna, samtyckande individer som utövar sex i rekreationellt syfte.

Det är äcklet inom oss som talar när vi konfronteras med frågan, d.v.s. vi gör en mental föreställning där vi har sex med egna nära släktingar, och de flesta av oss finner blotta tanken otänkbar. På samma sätt finner vi dock tanken på sex med en person av samma kön otänkbar, och ofta finner vi tanken på sex med en person i en annan generation otänkbar. För inte så värst länge sedan var det på samma sätt otänkbart för många att ha sex med en person av annan ”ras”, och alltjämt finns det en hel del klasselement i sexualiteten, dock med något svagare bias.

Vi upphöjer således den egna sexualiteten till universell norm som vi projicerar på andra – så ska det vara, och om det inte är så förbjuder vi det (via den moraiska majoriteten). Därav de sexuella hierarkierna, för sex har sina helt egna regler – sex blåses alltid upp till helt abnorma proportioner på grund av de känslor som är förknippade med sexualiteten.

Men om vi i rationalitetens namn övervunnit våra primitiva instinkter vad gäller homosexualitet och i övrigt kommit att bli mer accepterande kring sex i största allmänhet, finns det heller inget som hindrar oss från att anlägga ett lika rationellt och civiliserat perspektiv på syskonsex.

De motargument som kan anläggas, och som inte bygger på moralism eller äcklets politik, rör vissa genetiska faktorer, nämligen att det finns en något (väldigt liten) förhöjd risk för genetiska defekter för avkomma mellan två nära släktingar. Men då ska man komma ihåg att det omvända också gäller, att goda genetiska drag också förvärvas på ett sådant sätt.

Framförallt är inte risken så stor att den motiverar en sådan inskränkning i självbestämmanderätten över den egna kroppen, och speciellt gäller att syskon som utövar sex inte gör det i syfte att avla. Vi lever i en tid då vi kontrollerar den egna sexualiteten, och därför är det inte ett reellt problem – förbudet är en kvarleva från förr, en kvarleva som därför avskaffats i många länder.

Vill man ändå hävda risken för genetisk defekt som huvudargument bör man vara medveten om att det finns ett flertal andra faktorer som utgör betydligt högre riskfaktorer, och i konsekvensens namn måste dessa då också förbjudas, med hänvisning till de ofödda barnens väl och ve.

En sådan faktor är ålder, nämligen att ju äldre en kvinna är, desto större är risken att barnet drabbas av svåra åkommor. Det finns ett liknande, men svagare, samband mellan män och ålder, där spermiekvaliteten påverkas negativt. Sexförbud för äldre måste då införas, och kanske då speciellt sexförbud för kvinnor som Monica Green.

En fråga som incest har inte förutsättning att bli en valfråga, och det har inte heller sexköpslagen – det är ett slags fria frågor som drivs av politikerklassen utan någon större konsultation av väljarbasen, och där man faktiskt bedriver lobbying mot denna skara väljare.

Men den större bilden kring dessa liberala problem i marginalen – incest, sexköp, tonårssex och annan sexualitet, droger, surrogatmödraskap, eutanasi och andra företeelser där individens fri- och rättigheter står i centrum – skulle kunna ha (och har tidvis haft) en betydligt större tyngdpunkt i politiken.

Inte minst finns det en yngre generation politiker i vardande som aktivt driver dessa frågor mot sina egna moderpartier, speciellt kanske nu i detta tidevarv där kollektivistiska tramsteorier kring genus står i debattens centrum.

Det är till dessa ungdomar vi sätter vårt hopp om ett friare Sverige, där rationalitet, empiri och principer väger tyngre än emotionella och moraliska argument.

Moralismens fula tryne: Monica Green

När Svenska dagbladet för halvannat år sedan körde sin antikinesiska kampanjjournalistik inför olympiska spelen i Beijing spelade bildpresentationen lika stor roll som den mustiga retorik i text man använde.

En av dessa bilder visade en kolonn med militärfordon på en gata i Lhasa. Tanken var att ge en bild av kinesisk militär makt på väg att krossa tibetanska ”demonstranter”. Men bilden var beskuren – man hade helt enkelt plockat bort den mest intressanta delen av bilden, nämligen den där kinesiska indianer och etniska våldsmakare kastar sten och brandfacklor mot pansarbilarna.

Även i det textuella sammandraget undlät man berätta att upploppet av indianmobben hade krävt etniska offer av hankineser och att polis och paramilitär stod passiv för att undvika dra på sig kritik för övervåld. De som dödades var hankineser, inte tibetaner, men i Svenska dagbladets och andra tidningars rapportering beskrevs hela incidenten som militärt övervåld mot tibetaner, och man citerade fabricerade fantasisiffror från ”exilregeringen” som fakta.

En annan bild visade polisiärt våld mot demonstrerande tibetanska munkar. Syftet här var att visa den grymhet tibetaner lider under kinesiskt styre; man ville ge Kina ett mycket negativt ansikte. Men bilden visade nepalesisk polis, medan andra bilder visade indisk polis. Man skapade med bilder från helt andra länder och helt andra sammanhang en vision om hur det borde se ut, eller som man skulle vilja att det såg ut för att den egna bilden av Kina skulle stämma med verkligheten.

Av detta veritabla bottennapp i svensk och västerländsk journalistik kan vi lära oss att det inte behövs någon professionell eller särskilt avancerad bildbehandling för att åstadkomma förvrängda bilder av verkligheten. Sådan förvrängning har alltid funnits, och kan åstadkommas med de enklaste medel, till exempel genom att beskära ett foto, välja vissa motiv och utesluta andra, och så vidare.

Med digital bildbehandling i Photoshop, Gimp med flera program kan man förstås på ett ganska mycket enklare sätt åstadkomma andra slags förändringar i förskönande eller förfulande riktning – vi observerar här att exempelvis Svenska dagbladet på senare tid lagt sig till med hårdkontrasterade porträttbilder för att ge ett tuffare intryck än de gängse tama passbilderna med grå bakgrund. Här finns oändliga möjligheter att ge bilden det stuk man vill; man förändrar inte motivet, men man förskönar det med enkla nivåjusteringar som motsvarar äldre fysiska processer i kameralabbet.

Även pixelmanipulation, som att ta bort finnar och göra hudytor släta eller färga hår på ett mer smickrande sätt, har utförts av fotografer i alla tider. Digital bildbehandling gör bara denna process så mycket enklare och snabbare. Faktum är att modeller förväntar sig att sådan elementär justering ska ske, d.v.s. att man i bearbetningen plockar bort sådana element som inte är permanenta eller som förtar skönheten.

Det är när sådana justeringar går till överdrift, när man ändrar på permanenta drag, som det blir problem. Vi lämnar då den fotografiska konsten och bereder väg för målare och andra konstnärer som har den obegränsade fantasin som verktyg. Att skjuta fram kindben, smala till midjor, förstora ögon, förändra färger och liknande hör inte till fotokonsten utan är illustratörens domän.

Själv har jag nyttjat Photoshop sedan version 1, då för en föreningstidnings räkning. Bilder togs med film, framkallades, skannades och behandlades därefter i Photoshop på Mac. Varken då eller senare har jag varit särskilt förtjust i digitala förändringsprocesser per se, utan har hållit mig ganska strikt till naturtrogna renderingar där bara grundläggande justeringar i ljusstyrka och kontrast gjorts. Faktum är att jag inte ens beskär bilder; kompositionen skapas i det ögonblick bilden tas.

Nå, att manipulera bilder på ett överdrivet sätt är egentligen bara ett problem om det leder till något slags konsekvenser, i annat fall är det bara ett slags datorkonst som inte är mycket mer värd än annan hötorgskonst. Det är givetvis ett problem om sådana shoppade bilder används i nyhetsförmedling, där idealet är neutral och verklighetstrogen rapportering. Det är mindre av ett problem i opinionsbildande text, där man sedan länge använder tecknade karikatyrer som nidbilder.

Huruvida det är ett problem att klädmodeller görs overkligt smala i kommersiella annonser beror på vem man frågar. En del tycks mena att blotta existensen av sådana annonser etablerar omöjliga ideal som är ångestskapande hos framförallt kvinnor (yeah, för de flesta av oss män ser ju redan ut som Ljungberg och andra hårdtränade och digitalt förstärkta machomän i CK-annonserna). Jag menar här att detta inte är ett problem alls, att hela denna kosmetikbransch handlar om att photoshoppa sig själv i verkligheten med kläder, smink och annat. Affischpelare avbildas tillräckligt ofta i verkligheten för att man ska kunna se hur de egentligen ser ut och därmed förstå att det är mycket fejkshoppande i sådana annonsbilder.

Photoshop och digital bildbehandling är därmed inte ett problem i sig, utan ett gudagivet verktyg, ett slags fotografins motsvarighet till tryckpressen. Verktyg i sig kan aldrig vara skadliga, utan det är hur de används som är avgörande, vilket fallet med SvD:s antikinesiska kampanjjournalistik visar. Det finns aldrig någon garanti för att verktyg inte ska kunna missbrukas, men däremot för motsatsen.

Den fenomenala Canon EOS 5D Mark II i kombination med Photoshop och en Mac Pro är ett vida överlägset system framför en gammal analog Minolta 5000 med tidsödande framkallning av en 36-rulle i labb…

Under en tågresa till Stockholm via Lund, Hässleholm, Alvesta, Nässjö, Linköping, Norrköping och Flemingsberg hade jag som närmaste medresenär en skriftlärd man. Utfälld på plastbrickan framför honom fanns en vältummad bibel av det större och mer luxuösa slaget, med omfattande bokmärken för snabb åtkomst till väl valda passager.

Själv bläddrade jag förstrött i en roman i kinesisk originalutgåva, vilket gav mig vidare inblickar i en annan del av världen, i en annan kultur, i ett annat språk. Jag tänkte mellen varven att den skriftlärde mannen förmodligen inte hade någon annan lektyr, att denna hans utnötta bibel utgjorde hans enda intellektuella utmaning och i bokstavlig mening hans livlina – han hade lagt alla sina ägg i en enda korg, den kristna.

Och så har det sett ut genom större delen av historien – en icke läskunnig befolkning har fått sin andliga spis serverad av skriftkunniga äldremän i kyrkans sold, och den själsliga stimulansen har bestått i och bara i denna enda bibel, de kristnas heliga skrift, varvat med husförhör för att kontrollera att man inte tagit sig en tupplur i kyrkan eller förpestats av alternativa världsuppfattningar.

Det kristna eller allmänreligiösa upptagningsområdet har alltid varit fattiga människor och själsligt utarmade personer som alkoholister. Endast den som inte på egen hand kan förkovra sig i litteraturens och vetenskapens värld är mottaglig för det futtiga nöje bibeln kan erbjuda, och de som erbjuder denna själsliga fattigmansspis är luttrade kvacksalvare med god inkomst – städköpande överklassmän av Göran Skyttes kaliber.

Men boktryckning, upplysning, allmän folkskola, tryckpressar, biografer och slutligen internet har försett allmänheten med förmågor att på egen hand tillgodogöra sig en exponentiellt tilltagande volym av andra berättelser än bibelns, och i motsvarande takt har kristendomens inflytande och bibelns värde minskat.

Men Göran Skytte menar att detta snarare är ett tecken på själslig utarmning än andlig rikedom. Han exemplifierar med att vi ”ägnar lördagskvällen åt att äta chips och titta på ännu ett avsnitt med i bästa fall medelmåttiga artister i teves 154:e avsnitt av Melodifestivalen”.

Jag tittar nu inte själv på melodikrysset, och har så inte gjort sedan 20-årsåldern eller så, men jag förstår att det finns en given publik för sådana evenemang. Det är en gnutta flärd och spänning i vardagen, för övrigt precis som fotbollsmatcher, för knegare som ägnat hela veckan åt att göra nedre toalett på åldringar och städa överklassens lyxvåningar. Det är en smula avkoppling för barnfamiljer som vill kunna ha någon gemensam aktivitet som passar hela familjen.

Det är en lättsam dessert med mycket socker och fett, och inte särskilt nyttig i intellektuellt avseende – det är riktigt. Men det är nu bara ett komplement till all annan information vi har tillgång till; det är inte så att 36500 obligatoriska avsnitt av bibeluppläsning ersatts av 154 frivilliga avsnitt av melodikrysset, det vore ju självklart förskräckligt.

Istället har vi ett överflöd av utbud för såväl ande och kropp som själ och lekamen, där vissa övningar är av det mer lättsamma slaget medan andra är av det tyngre – man kan varva förkovran i kinesisk litteratur och studier i kvantmekanik med både lättsam PHP-programmering och melodikryss i teveburken, liksom man kan ägna sig åt både buddistisk meditation och bergsklättring samtidigt som man mellan varven aktivt porrsurfar för lättsamt sexuellt nöje.

Skytte själv är korpulent lagd och har som bekant tillbragt stora delar som resurskrävande vårdpaket efter att ha druttat omkull och fått en packe biblar i knoppen så att det slog rejält slint – den gode herr Skytte är således i stort behov inte bara av mer fysisk aktivitet för att åter bli en människa med fullt blodomlopp, utan även av något slags mental träning för att övervinna sitt uppenbara trauma.

Han vill gärna framstå som en ärkehögerns svar på Guillou, en person som med vassa formuleringar och utstuderad elakhet angriper motståndare. Problemet är bara två: Skyttes stilistiska torftighet ligger ljusår efter Guillous motsvarande briljans, och medan Guillou vanligtvis slår uppåt väljer Skytte att ideligen angripa den melodikrysstittande menighet och underklass han så formligen föraktar.

Och detta förakt visar att Skytte själv är den som är andligt utfattig, en grinig och ogin man som passerat sina bästa år och helst ägnar sig åt att basha underklassen för dess dåliga smak istället för att ta itu med sina egna akuta problem.

Inte sedan Ursula Federley lipande övergav sina ideal och sina väljare i riksdagens talarstol har väl sömnpillret riksdagen varit så livad! Fyra kristkonservativa desertörer anslöt sig till den ekokommunistiska flygelns förslag om att erkänna musselmanernas folkmord på så kallade goda kristna armenier med flera. (Hade det omvända varit fallet, att kristna massakrerat turkar, hade frågan helt enkelt aldrig kommit upp.)

Det är symptomatiskt att sådana spänningar syns i riksdagen först då det gäller en symbolfråga om en hundra år gammal incident – i alla andra fall utgör riksdagen blott ett sömnigt gummistämpelparlament, ett transportkompani till den sittande regeringen, som har all makt koncentrerad till den egna barmen.

De fyra kristkonservativa avfällingarna kan därmed sträcka lite extra på sig för att ha utövat ”verklig demokrati”, att ha röstat efter sin övertygelse och på sina väljares mandat. Of the people, by the people, for the people.

Synd bara att denna verkliga demokrati aldrig gör sig gällande i allvarliga frågor, när det verkligen gäller, som i striden kring FRA-lagen – då hukar man, då lipar man, då avstår man, då rättar man in sig i ledet.

Riksdagen fungerade då, som den alltid gör, på exakt samma sätt som den pågående nationella folkkongressen i Kina, där alla beslut redan är fattade av Partiet efter långvarig mangling i lokala utskott – de enda retoriska strider som förekommer är av samma betydelselösa och symboliska slag som riksdagen just visat prov på.

Händelsen sätter således fingret på riksdagens överflödiga roll, liksom på det skriande behovet av en demokratisk reform med avsevärt starkare inslag av personval och maktdelning. Men tilldragelsen drar också ett löjets skimmer över det folkvalda parlamentet, då det inte anstår politiker att rösta om historiska händelser.

Jag väntar nu därför spänt på att riksdagen också en gång för alla ska erkänna massakern i Nanjing under den japanska ockupationen av Kina, och att man till den japanska regimen framför krav om kompensation till efterlevande, liksom till de hundratusentals kvinnor som av japanerna sattes i tvångsprostitution. På samma sätt bör krav ställas om offentliga ursäkter och att ledande japanska politiker i LDP slutar förneka massakern och försköna historien, liksom att japanska politiker måste avstå från att vörda avlidna krigsförbrytare vid Yakusunitemplet.

Ty ett folkmord måste erkännas som just ett folkmord, även då det inte rör sig om heliga kristna själar utan kanske om kineser och andra (till exempel palestinier som i vår samtid utrotas som larver av den judiska staten). Riksdagen måste nu erkänna varje folkmord som någonsin inträffat, inklusive Karl X:s utrensningar i det danska Skåne, för att vara trovärdig i sitt agerande.

I annat fall väntar konsekvenser, som att Turkiets ambassadör kallas hem i protest. Det spelar här ingen roll att Turkiet har fel och måste bemötas för dess knasiga inställning till det faktiska folkmord som ägde rum – det viktiga är att formerna för sådan kritik antar rätta proportioner och att riksdagen avstår från ensidiga politiska jippon, för att vi inte själva ska framstå som knasbollar.

Nätverket Kulturskaparna har tydligen gjort en liten opinionsundersökning. De har låtit Sifo undersöka huruvida kulturskapare bör få betalt för sina produkter när de används på internet. 81% svarade föga förvånande ja.

Således menar detta nybildade nätverk att ”debatten borde handla om hur upphovsrätten ska fungera på internet istället för om den alls ska gälla”.

Varför man här okynnesblåser i debattvisselpipan vet jag inte, men det måste bero på att man faktiskt missat hela debatten – man slår här in vidöppna dörrar. De flesta debattörer i frågan anser nämligen att upphovsrätten bör vara kvar men anpassas till en ny tid med nya tekniska förutsättningar. Det är också piratpartiets officiella hållning i frågan.

Vad vi ska ha klart för oss här är att upphovsrätt är ett undantag i äganderätten, nämligen ett tidsbegränsat monopol för en skapare att diktera villkoren för en produkts användning. Undantag i fundamentala rättigheter är aldrig bra, och monopol är om möjligt ännu värre – men det har ansetts kunna främja kreativitet och innovation på kulturens och teknikens områden.

Men den ursprungliga upphovsrätten gällde en mycket kort och mycket rimlig tid på några få år, medan den idag har svällt till ofattbara 70 år efter skaparens död – och med upphovsrättsindustrins ständiga lobbying mot parlament kommer att svälla in i det oändliga.

En sådan upphovsrätt är absurd och främjar knappast kreativitet och innovation, då all kultur och teknik i någon mening bygger på att återanvända, omdefiniera och förädla en befintlig kunskapskropp. En sådan upphovsrätt gynnar bara stora korporationer och konglomerat i upphovsrättsindustrin, som i regel är de som förvaltar upphovsrätter.

För undertecknad föreligger en principiell invändning mot upphovsrätt överhuvudtaget, då den strider mot liberal teori. Men jag och andra libertarianer av det slaget är fåhövdade i debatten, medan de flesta alltså principiellt stödjer en begränsad upphovsrätt.

Debatten handlar således redan om hur upphovsrätten ska fungera bättre, både på internet och utanför. Debatten har hela tiden handlat om detta. Nätverket Kulturskaparna är mer än välkomna att i denna debatt lägga fram konstruktiva förslag på hur upphovsrätten ska anpassas till en ny verklighet och nya förutsättningar.

Men debatten handlar också om de konsekvenser den gängse upphovsrätten för med sig när den ska försvaras i ett elektroniskt paradigm, konsekvenser som i ett vidare perspektiv berör frågor kring personlig integritet, övervakning, censur, medborgerliga rättigheter, statens förhållande till individen med mera, frågor som på det hela taget är avsevärt mer grundläggande och mycket viktigare än upphovsrätten i sig.

Ty om upphovsrätt i dess nuvarande form till varje pris ska upprätthållas på internet måste internet övervakas, kontrolleras och censureras, och någon entitet måste således stå för denna övervakning, kontroll och censur.

Denna entitet kan vara staten eller utlagd på entrepenad till kommersiella intressen (Ipred, korporativistisk privatpolis), men den kan också utgöras av internetoperatörer överlag (Kina, Australien). Det är det sistnämnda Nätverket Kulturskaparna förespråkar i sin artikel, att internetoperatörer borde lägga sig i vilka ettor och nollor som passerar i de kabelnätverk de tillhandahåller, att bredbandsoperatörer med flera borde gå upphovsrättsindustrins ärenden istället för att erbjuda neutrala nät

Vi ser av detta att Nätverket Kulturskaparna inte har funnits i debatten under särskilt lång tid, och att man inte har tillgodogjort sig de argument som florerar – att man helt enkelt inte begriper vad det handlar om.

För att Nätverket Kulturskaparna ska tas på allvar i debatten måste man således komma med konstruktiva förslag kring hur upphovsrätt i en nygammal och mer ursprunglig tappning ska kunna fungera utan att begå våld mot betydligt mer elementära friheter och utan att förstöra hela den infrastruktur vi kallar internet.

Det är på öret vad debatten handlar om.