Inte sedan Ursula Federley lipande övergav sina ideal och sina väljare i riksdagens talarstol har väl sömnpillret riksdagen varit så livad! Fyra kristkonservativa desertörer anslöt sig till den ekokommunistiska flygelns förslag om att erkänna musselmanernas folkmord på så kallade goda kristna armenier med flera. (Hade det omvända varit fallet, att kristna massakrerat turkar, hade frågan helt enkelt aldrig kommit upp.)

Det är symptomatiskt att sådana spänningar syns i riksdagen först då det gäller en symbolfråga om en hundra år gammal incident – i alla andra fall utgör riksdagen blott ett sömnigt gummistämpelparlament, ett transportkompani till den sittande regeringen, som har all makt koncentrerad till den egna barmen.

De fyra kristkonservativa avfällingarna kan därmed sträcka lite extra på sig för att ha utövat ”verklig demokrati”, att ha röstat efter sin övertygelse och på sina väljares mandat. Of the people, by the people, for the people.

Synd bara att denna verkliga demokrati aldrig gör sig gällande i allvarliga frågor, när det verkligen gäller, som i striden kring FRA-lagen – då hukar man, då lipar man, då avstår man, då rättar man in sig i ledet.

Riksdagen fungerade då, som den alltid gör, på exakt samma sätt som den pågående nationella folkkongressen i Kina, där alla beslut redan är fattade av Partiet efter långvarig mangling i lokala utskott – de enda retoriska strider som förekommer är av samma betydelselösa och symboliska slag som riksdagen just visat prov på.

Händelsen sätter således fingret på riksdagens överflödiga roll, liksom på det skriande behovet av en demokratisk reform med avsevärt starkare inslag av personval och maktdelning. Men tilldragelsen drar också ett löjets skimmer över det folkvalda parlamentet, då det inte anstår politiker att rösta om historiska händelser.

Jag väntar nu därför spänt på att riksdagen också en gång för alla ska erkänna massakern i Nanjing under den japanska ockupationen av Kina, och att man till den japanska regimen framför krav om kompensation till efterlevande, liksom till de hundratusentals kvinnor som av japanerna sattes i tvångsprostitution. På samma sätt bör krav ställas om offentliga ursäkter och att ledande japanska politiker i LDP slutar förneka massakern och försköna historien, liksom att japanska politiker måste avstå från att vörda avlidna krigsförbrytare vid Yakusunitemplet.

Ty ett folkmord måste erkännas som just ett folkmord, även då det inte rör sig om heliga kristna själar utan kanske om kineser och andra (till exempel palestinier som i vår samtid utrotas som larver av den judiska staten). Riksdagen måste nu erkänna varje folkmord som någonsin inträffat, inklusive Karl X:s utrensningar i det danska Skåne, för att vara trovärdig i sitt agerande.

I annat fall väntar konsekvenser, som att Turkiets ambassadör kallas hem i protest. Det spelar här ingen roll att Turkiet har fel och måste bemötas för dess knasiga inställning till det faktiska folkmord som ägde rum – det viktiga är att formerna för sådan kritik antar rätta proportioner och att riksdagen avstår från ensidiga politiska jippon, för att vi inte själva ska framstå som knasbollar.

Nätverket Kulturskaparna har tydligen gjort en liten opinionsundersökning. De har låtit Sifo undersöka huruvida kulturskapare bör få betalt för sina produkter när de används på internet. 81% svarade föga förvånande ja.

Således menar detta nybildade nätverk att ”debatten borde handla om hur upphovsrätten ska fungera på internet istället för om den alls ska gälla”.

Varför man här okynnesblåser i debattvisselpipan vet jag inte, men det måste bero på att man faktiskt missat hela debatten – man slår här in vidöppna dörrar. De flesta debattörer i frågan anser nämligen att upphovsrätten bör vara kvar men anpassas till en ny tid med nya tekniska förutsättningar. Det är också piratpartiets officiella hållning i frågan.

Vad vi ska ha klart för oss här är att upphovsrätt är ett undantag i äganderätten, nämligen ett tidsbegränsat monopol för en skapare att diktera villkoren för en produkts användning. Undantag i fundamentala rättigheter är aldrig bra, och monopol är om möjligt ännu värre – men det har ansetts kunna främja kreativitet och innovation på kulturens och teknikens områden.

Men den ursprungliga upphovsrätten gällde en mycket kort och mycket rimlig tid på några få år, medan den idag har svällt till ofattbara 70 år efter skaparens död – och med upphovsrättsindustrins ständiga lobbying mot parlament kommer att svälla in i det oändliga.

En sådan upphovsrätt är absurd och främjar knappast kreativitet och innovation, då all kultur och teknik i någon mening bygger på att återanvända, omdefiniera och förädla en befintlig kunskapskropp. En sådan upphovsrätt gynnar bara stora korporationer och konglomerat i upphovsrättsindustrin, som i regel är de som förvaltar upphovsrätter.

För undertecknad föreligger en principiell invändning mot upphovsrätt överhuvudtaget, då den strider mot liberal teori. Men jag och andra libertarianer av det slaget är fåhövdade i debatten, medan de flesta alltså principiellt stödjer en begränsad upphovsrätt.

Debatten handlar således redan om hur upphovsrätten ska fungera bättre, både på internet och utanför. Debatten har hela tiden handlat om detta. Nätverket Kulturskaparna är mer än välkomna att i denna debatt lägga fram konstruktiva förslag på hur upphovsrätten ska anpassas till en ny verklighet och nya förutsättningar.

Men debatten handlar också om de konsekvenser den gängse upphovsrätten för med sig när den ska försvaras i ett elektroniskt paradigm, konsekvenser som i ett vidare perspektiv berör frågor kring personlig integritet, övervakning, censur, medborgerliga rättigheter, statens förhållande till individen med mera, frågor som på det hela taget är avsevärt mer grundläggande och mycket viktigare än upphovsrätten i sig.

Ty om upphovsrätt i dess nuvarande form till varje pris ska upprätthållas på internet måste internet övervakas, kontrolleras och censureras, och någon entitet måste således stå för denna övervakning, kontroll och censur.

Denna entitet kan vara staten eller utlagd på entrepenad till kommersiella intressen (Ipred, korporativistisk privatpolis), men den kan också utgöras av internetoperatörer överlag (Kina, Australien). Det är det sistnämnda Nätverket Kulturskaparna förespråkar i sin artikel, att internetoperatörer borde lägga sig i vilka ettor och nollor som passerar i de kabelnätverk de tillhandahåller, att bredbandsoperatörer med flera borde gå upphovsrättsindustrins ärenden istället för att erbjuda neutrala nät

Vi ser av detta att Nätverket Kulturskaparna inte har funnits i debatten under särskilt lång tid, och att man inte har tillgodogjort sig de argument som florerar – att man helt enkelt inte begriper vad det handlar om.

För att Nätverket Kulturskaparna ska tas på allvar i debatten måste man således komma med konstruktiva förslag kring hur upphovsrätt i en nygammal och mer ursprunglig tappning ska kunna fungera utan att begå våld mot betydligt mer elementära friheter och utan att förstöra hela den infrastruktur vi kallar internet.

Det är på öret vad debatten handlar om.

Blodshämndstanken är stark bland konservativa borgerliga väljare. Straff ska mätas ut för brott i syfte att ge upprättelse åt offren, och straff ska i grövre fall också syfta till att skydda samhället från brottslingar.

Det är giltiga argument, och det är egentligen ingen som opponerar sig mot den tanken. Men det är också sant att straffet måste stå i proportion till den skada det kan ge upphov till. Institutionaliserar vi brottslingar utan goda möjligheter till rehabilitering har vi bara tillfälligt skyddat samhället från denna brottsling, och kanske i stället skapat ett oförbätterligt monster.

När det gäller ungdomar som begår brott måste man således ta med i beräkningen risken för att vederbörande faller in i ett permanent kriminellt mönster. Ju längre och hårdare straff, desto större är den risken. Således gäller att vi genom att straffa hårt och skoningslöst visserligen skapar något slags upprättelse åt ett brottsoffer, men att vi då samtidigt bidrar till att fler framtida brottsoffer riskerar att drabbas av samme gärningsman. Vad har då vunnits?

Bestraffning har enligt SvD:s ledarstick också ett signalsyfte, att visa vad som är rätt och fel i samhället. Även denna analys är principiellt riktig. Men det vi ska komma ihåg här är att rätt och fel måste definieras logiskt koherent för att medborgarna ska acceptera signalerna – det så kallade allmänna rättsmedvetandet måste respekteras.

När polisen använder stora resurser för att jaga växtlighet istället för att ägna sig åt att utreda brott mot person och egendom skadas detta allmänna rättsmedvetande.

Rätt och fel är inte och kan inte i den demokratiska rättsstaten avspegla en godtycklig majoritets tillfälliga uppfattning eller nyck, utan måste förankras i hållbara principer. Att cannabis och khat ses som ”missbrukardroger” vars användning är kriminaliserad, samtidigt som den betydligt farligare och mer beroendeframkallande drogen alkohol sköljs ner av både poliser och lagstiftande politiker, river grova hål i detta allmänna rättsmedvetande, allra helst bland ungdomar, och allra helst när lagarna motiveras med förljugen propaganda.

Det ses som godtycke, och är det också. Men mer allvarligt är att polisen prioriterar dessa brott mot staten, dessa brott som saknar reella brottsoffer, handlingar som sexköp, drogbruk, vuxna incestuösa sexuella relationer, införsel av alkohol eller tobak, försäljning av S/M-porr, fildelning med mera.

Sådana definitioner av brott mot staten är en kontinuation av den moraliska repression kyrkan ägnade sig åt under medeltiden, d.v.s. att försäkra sig om att medborgarna beter sig korrekt enligt extremt godtyckliga regler.

Moral hör inte hemma i lagboken, och signaler om rätt och fel ska istället spegla instinktiva och grundläggande premisser om rätt och fel: ingen vill bli dödad, misshandlad eller rånad och därför är sådana instinktiva lagar inte föremål för en moralisk diskurs.

När moral hamnar i lagboken har vi lämnat tankar kring ”upprättelse åt brottsoffer” och andra goda argument för straff, och i dess ställe har vi ritat upp en godtycklig karta av moraliska påbud som inte respekteras, just för att det är moraliska tillrättavisningar och godtyckligt tyckande. Följden blir en allmän uppluckring av respekten för lagen.

När moral hamnar i lagboken får vi slutligen en amerikansk situation, där över en procent av befolkningen kontinuerligt sitter i fängelse, oftast för personligt bruk av någon drog som cannabis. Det är den västliga varianten av muslimsk sharialag, och den hör uppenbarligen inte hemma i det demokratiska samhälle som bärs upp av liberala och sekulära principer på individuell grund.

Khat är en växt som likt många andra innehåller alkaloider av olika slag. Specifikt för khat är ämnet katinon, ett stimulantia som påminner om amfetamin i så måtto att det är uppiggande och aptithämmande.

Katinon som koncentrerad substans är således klassad som narkotika i hela världen, medan själva plantan inte är det. Khatväxten i sig innehåller inte tillräckligt mycket katinon för att detta ska vara motiverat, och typiskt måste man tugga rejäla mängder för att få en mycket mild effekt – den svenska motsvarigheten är närmast att häva lättöl.

Khat tuggas av afrikaner och araber som en kulturell sed på ungefär samma vis som vi dricker kaffe eller choklad, två andra milt uppiggande respektive euforiskapande ämnen. I Jemen brukar nästan alla män och hälften av alla kvinnor regelbundet khat – de kan rimligen inte alla vara ”missbrukare”.

Drogens beroendepotential är ungefär den samma som för koffein, och dess fysiska skadlighet är närmast obefintlig. Tobak och alkohol – svenska kulturdroger – är avsevärt skadligare och har därtill mycket högre beroendepotential; se diagram nedan.

Ingen skulle komma på tanken att svenskar är arbetslösa för att de dricker kaffe och snusar eller röker, d.v.s. nyttjar vissa droger med större beroendepotential och i fallet cigaretter även avsevärt större fysisk skadlighet än khat. Den som yttrade en sådan tanke skulle riskera löpa gatlopp i pressen som en byfåne eller förrymd mentalpatient – det finns inga sådana enkla samband, vilket de flesta vet av erfarenhet.

Men just en sådan tankefigur används i fallet somalier, den grupp jämte jemeniter som flitigast nyttjar drogen khat i Sverige. Höna och ägg-dikotomin här är att svensksomalier är arbetslösa för att de tuggar khat, eller möjligen att de tuggar khat för att de är arbetslösa.

Så när svenskar efter en passiv tillvaro i arbetslöshet med kaffe, choklad och snus får jobb, då slutar man med dessa vanor? Hm? Hur förhåller sig arbetande svensksomalier till khat? Utan den vetskapen kan man inte dra några slutsatser om khats inverkan på möjligheterna att komma ur en passiv tillvaro.

Inte heller kan man så lättvindigt skylla relationsvåld på khat, lika lite som man kan skylla sådant våld på cigaretter eller kaffe. Man kan finna element av aggressivitetshöjande faktorer i allt sådant bruk, vilket valfri nikotinist eller koffeinist vet berätta – huvudvärk och abstinens skapar defintivt irritation.

Men huvudorsaken till våld, passivitet, ändrade dygnsvanor och andra förändringar i negativ riktning beror inte på kulturdroger som khat eller kaffe, utan på ett utanförskap som är helt oberoende av dessa droger. Som svensksomalier är man helkörd på den svenska arbetsmarknaden med nuvarande politisk inriktning – faktum är att det står en halv miljon andra med bättre kvalifikationer före i kön innan muslimska somalier kan komma i fråga. Khat är här inte ens en faktor!

Den vetskapen är huvudorsaken till att somalier blir passiviserade, khat eller ej, och för att råda bot på grundproblemet hjälper det knappast att attackera ett av symptomen.

Men statsmakterna ”ser allvarligt” på khat, och menar att drogen finansierar terrorverksamhet (ett buzz word i ropet). Vice överåklagaren har tydligen politiska synpunkter på saken (vilket hon inte ska ha), och pläderar för att gränsen för grovt narkotikabrott bör sänkas i fallet khat.

Typiskt smugglas färska blad in i stora kvantiteter i bilar över Öresund. Bladen har kort livslängd och innehåller små mängder katinon – det krävs oerhörda mängder för att nå tillnärmelsevis de mängder som motsvaras av syntetiskt amfetamin eller andra koncentrerade preparat.

Det säger sig självt att det inte finns någon större lönsamhet i att smuggla lågpotenta blad i risiga bilar – man skulle lika gärna kunna smuggla in cocablad istället för koncentrerat kokain. Hanteringen sker alltså på amatörmässigt vis utan möjligheter till stora förtjänster av det slag som behövs för terrorverksamhet eller ens gängse kriminalitet.

Typiska effekter av ”hårdare tag” på området blir att fler smugglare hamnar i buren och att det sker en tillfällig prishöjning. I det långa loppet fortsätter dock handeln att öka och priserna sjunka, alltså samma slags utveckling som för alla andra droger, trots att beslagen hela tiden ökar och straffen blir allt mer absurda.

Mer av samma medicin är alltså inte någon lösning på ett problem som inte ens är ett problem annat än i huvudet på svenska puritanister i statsförvaltningen. Vi måste istället följa Hollands och Storbritanniens väg, och fullt ut tillåta denna medicinalväxt som en kulturell drog för vissa samhällsgrupper. Det är den enda rationella metodik som står till buds.

Svensksomaliernas passivitet och ringa förvärvsfrekvens har helt andra orsaker, och måste tacklas på annat vis än att beröva dem en kulturell yttring som vi måhända av grumliga puritanistiska skäl ogillar. Det måste för bövelen vara bättre att de tuggar khat än att de dricker alkohol eller rör sig mot andra droger högre upp i hierarkin – och inte heller vill vi se katinon börja spridas i koncentrerad form, vilket kan bli en effekt av att man stryper tillgången på khatblad.

Den svenska narkotikapolitiken är allmänt efterbliven och ett nationalistiskt uttryck för puritanism och hybris, en (falsk) känsla av att vara renare än andra nationer i detta avseende. Men när man ger sig på milda droger som khat utövar man även ett slags kulturellt krig mot yttringar som är oss främmande, d.v.s. man attackerar den mångfald man i andra fall säger sig hylla.

Det är dags att sätta ned foten och rejält markera mot alla dessa kristna pappskallar som likställer kristendom med allt gott som kommit ur det västerländska samhället, såsom vetenskap och kultur, samtidigt som de medvetet förtiger (eller förtränger) kristendomens närmast oändliga register över brott mot mänskligheten.

Vetenskap i dess tidigaste form känner vi från antikens empiriska studier i Grekland och andra högkulturer, där framförallt astronomi intog en särställning. Stora delar av detta klassiska europeiska arv förvaltades och utvecklades av araber under den tid Europa låg insvept i en mörk religiös dimma av kristet ursprung, en period då tiden stod praktiskt taget stilla i över tusen år.

Således har vi arabiska ord som algebra och algoritm, och sedan renässansen använder vi även indisk-arabiska siffror. Många av de resultat som upptäcktes av europeiska matematiker på 1700-talet var i själva verket hundratals år försenade återupptäckter av arabiska resultat.

Vetenskap i modern bemärkelse stammar från 1600-talets vetenskapliga revolution, som kom till i den religiösa uppluckring som främst hade digerdöden som yttersta orsak. Denna 1300-talspest, som spred massdöd under lång tid i Europa, skapade underskott på arbetskraft och tvingade därför fram en rad förändringar i samhällslivet, som teknisk innovation (exempelvis boktryckning), ekonomisk diversifiering och ackumulation av kapital, vilka i sin tur stimulerade handel och industri.

Regionalisering, centralisering, konkurrens och småningom nationalism uppstod som en följd, och i och med detta försvagades den katolska kyrkans ställning avsevärt – Europa federaliserades och nationaliserades. Den protestantiska reformationen var ett religiöst svar, medan humanismen och den framväxande vetenskapen var ett sekulärt.

Kristendomen har således bara haft ett negativt inflytande över vetenskap, nämligen genom att i tusentalet år förtrycka alla ansatser till sådana nyfikna undersökningar av naturen fram tills att kyrkans ställning försvagades och utsattes för världslig konkurrens – kyrkan hade då inget annat val än att börja tillåta skeptiska diskurser mot religionen själv. Därefter har kyrkan successivt försvagats, och dess en gång universella och påtvingade teser har ersatts med rationalism, humanism och vetenskap, discipliner som är religionens raka motsats.

Det är så vi ska se på kristendomens inflytande i Europa och i Sverige, som en konservativ bromsande kraft som stått och alltjämt står i vägen för utveckling, som en repressiv kraft som orsakat ohyggligt lidande för enormt många individer, som en missionerande ökenreligion som inte hör hemma i denna delen av världen, som en kulturimperialistisk angripare som förintat lokala kulturer varhelst den dragit fram.

Hitler byggde bilar och skapade arbete åt det tyska folket, och på motsvarande sätt bör vi se på kristendomens mycket få positiva bidrag till Europas utveckling, exempelvis att utgöra ett enande kitt. Men i huvudsak har det kristna inflytandet varit av den mest skadliga natur som kan tänkas.

I den mån kristendomen ska inta en ”särställning” i skolans läroplaner är det därför i kritisk analys av kristendomens ohyggliga konsekvenser, från två tusen års judeförföljelse och annat religiöst förtryck med Förintelsen som yttersta konsekvens, via häxbränning, utrotande och assimilering av lokala kulturer, korståg, kolonisationsmissionering och sexuell repression, fram till samtidens bisarra uttryck av pedofila böjelser inom katolska prästerskapet och bland protestantiska barn- och ungdomsledare.

Det är också hög tid att projekten Upplysning om kommunismen respektive Levande historia kompletteras med en särskild Upplysning om kristendomen och dess otaliga brott mot mänskligheten, dess intolerans, dess folkmord och dess negativa inverkan på europeisk och andra världsdelars kultur.

Kristendomen måste vidare fasas ut helt ur det moderna sekulära samhället, speciellt vad avser kristna rester i lagboken och kristet inflytande i statsapparaten och andra offentliga inrättningar, såsom i militären, sjukvården, skolan, universiteten och statstelevisionen. Bibeln bör jämställas med intoleranta hatskrifter som Mein kampf i status istället för att hyllas som något slags föredömlig ”poesi”, och kristendomen bör förpassas till helt privata domäner där den kan verka på samma villkor som andra religiösa sekter.

Låt oss en gång för alla göra upp med detta tragiska arv av kristendom.