Antiporraktivisten Birgitta Ohlsson tycks inte vilja ta åt sig av den kritik som riktats mot hennes påståenden om prostitution, utan fortsätter helt oförblommerat att i debattartiklar leverera propaganda som har avvisats kategoriskt av det vetenskapliga samfundet.
Denna gång utnyttjar hon den sexköpande folkpartisten för att torgföra sitt standardiserade och förljugna budskap om prostitution.
För ändamålet dammar hon och meddebattörer av sin husgud, antiporraktivisten och moralisten Melissa Farley, vars forskningsmetoder kritiserats häftigt från en rad håll och som helt enkelt inte håller vetenskaplig kvalitet.
Melissa Farley är ett slags motsvarighet till Eva Lundgren, alltså en person som har en inre drivkraft och ideologi som kullkastar varje ansats till objektivtet eller självrannsakan – det är personer som vill göra om verkligheten efter sin fördefinierade karta, och till denna skara personer måste vi också räkna Birgitta Ohlsson.
Farleys verksamhet bedrivs via ett ”institut” som till delar finansieras av antiprostitutionslobbyn (kristna samfund, radikalfeministiska sekter med mera), och dessvärre är verksamheten framgångsrik – såväl Sveriges som andra länders regeringar nyttjar dessa ”resultat”, delvis på grund av lobbying och påtryckningar från antiprostitutionsaktivister av olika slag.
Farleys syn på porr och prostitution är att det är en intrinsikal form av våld, det vill säga att det definitionsmässigt är så och att hennes teser därför inte går att motbevisa. Hon erkänner inga som helst förbund eller organisationer i de prostituerades egna ledband, organisationer som kämpar för prostituerades rättvisa.
Några röster kring Melissa Farleys forskningsmetoder är värda att höras:
Flawed Theory and Method in Studies of Prostitution (Ronald Weitzer, George Washington University)
In this commentary, I examine several theoretical and methodological flaws in this literature, both generally and with regard to three recent articles in Violence Against Women. The articles in question are by Jody Raphael and Deborah Shapiro (2004), Melissa Farley (2004), and Janice Raymond (2004). At least two of the authors (Farley and Raymond) are activists involved in the antiprostitution campaign.
The three articles are only the most recent examples in a long line of writings on the sex industry by authors who adopt an extreme version of radical feminist theory—extreme in the sense that it is absolutist, doctrinaire, and unscientific. Exemplifying this approach are the works of Andrea Dworkin (1981, 1997), Catherine MacKinnon (1987, 1989), Kathleen Barry (1995), and Sheila Jeffreys (1997).
Letter to John Miller (Ann Jordan, Director of Initiative Against Trafficking in Persons Global Rights et al)
We are writing with regard to the State Department fact sheet entitled “The Link between Prostitution and Sex Trafficking.” We are researchers and policy advocates who have worked for over a decade for the human rights of trafficked persons. As such, we are concerned that the United States government has produced a document which asserts as matters of proven fact a number of statements, which, given the state of information on both trafficking and prostitution worldwide, are unsupported or unproven by valid research methods and data. We are deeply concerned that the current fact sheet is misleading and therefore potentially damaging to on-going efforts globally to prevent trafficking and protect the rights of trafficked persons. The fact sheet moves policy away from assessing actual factors and evidence towards programs based on presumed associations that have yet to be determined to be correct.
A Commentary on ‘Challenging Men’s Demand for Prostitution in Scotland’ (Teela Sanders, University of Leeds et al)
This research violates fundamental principles of human research ethics in that there is no evidence of any benefit to the population studied. Rather the purpose of the research appears to have been to vilify the population of men who were chosen to be interviewed. It seems highly unlikely that the participants were ever informed of the true nature of the research, which could well have influenced their response. This sort of research is dangerous. The men who were interviewed will be able to read their comments juxtaposed with hostile comments from the investigators. It is quite likely that this could result in significant psychological damage. No evidence is supplied that the interviewees agreed to have their comments reproduced in this form, and it is possible that they could be identified, and suffer social stigmatisation. The research appears to have prejudged the issues, and the investigators make no attempt to disguise their contempt for their subjects. This hostile environment is not conducive to objective and reproducible research. The interviewees were drawn from a group with strong prejudices against men who buy sexual services. It is hard to imagine any research committee authorising a situation in which two groups, as here, are placed together in what virtually constitutes gladiatorial conditions.
De ”fakta” som Ohlsson et al anför, som att debutåldern för prostitution ”globalt sett” är 14 år, att 63% varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen och att 68% uppfyller kriterierna för ”posttraumatiskt stressyndrom”, är helt enkelt inte sanna; det finns ingen seriös forskning som stödjer dessa hypoteser, som är av Ecpat-karaktär, d.v.s. vansinniga överdrifter i syfte att med chockverkan skapa politisk opinion.
Vidare anför de den radikalfeministiska (och marxistiska) tesen att tillgången kan strypas genom att attackera efterfrågan, d.v.s. sexköparna själva. Denna efterfrågan har inte påverkats sedan sexköpslagens införande, och den kommer inte heller att påverkas av strängare straff (som om de infördes knappast skulle anses stå i proportion till ”brottets” karaktär). Den sexuella drivkraften är hos människor så stark att det alltid kommer att finnas efterfrågan på tillfälligt sex mot betalning – det enda lagar mot sådan verksamhet gör är att flytta verksamheten eller stöpa om den i annan form, vilket i sig renderar ett antal obehagliga följdkonsekvenser (som ökad kriminalitet, inte minst mot sexsäljare). Detta vet vi empiriskt, men Ohlsson har ännu inte uppfattat detta.
Drevet som nu går mot Åke Blomqvist är av moralisk karaktär. Eftersom det handlar om en politiker i förtroendeställning är det som att skjuta på en sittande anka, och Ohlsson et al anklagar honom för hans ”människosyn”.
Jag känner inte närmare Blomqvist, men man kan väl utgå från att han förmodligen är ensam och har svårt att finna utlopp för sin sexualitet i sin nuvarande situation, på annat sätt än att köpa sig tillfällig tillgång. Han är i det avseendet långt ifrån ensam, vilket förstås är varför sexköpslagen aldrig kommer att fungera. Att ett antal tanter med överlägsen moralsyn tycker annorlunda förändrar inte detta faktum – det är inget fel på Blomqvists människosyn, för honom och för andra är denna typ av transaktion helt normal, en win-win-situation.
De som ska kritiseras för en unken människosyn är istället Birgitta Ohlsson och andra kvinnopolitiker med denna radkalfeministiska agenda (det vill säga hela rasket i det svenska partisystemet). Deras människosyn består i att det är fel av individer att sluta privata avtal som rör sexualiteten, att staten ska ha något slags vetorätt i denna annars högst privata fråga. Paternalism kallas den människosynen.
Deras människosyn består i att kvinnor inte är självständigt handlande subjekt, utan automatiserade maskiner under inflytande av ”posttraumatiskt stressyndrom”, ”könsmaktsordningen”, ”glastaket” och andra floskler som de ogenerat påför hela kvinnokollektivet. För dessa kvinnosakskvinnor är kvinnor helt enkelt inte förmögna att fatta egna beslut – åtminstone inte om besluten är felaktiga, som exempelvis beslutet att sälja sex. Ärbara kvinnor gör helt enkelt inte så; det har Birgitta Ohlsson bestämt åt dig och andra.
Den heliga Birgitta Ohlsson är således en sällsynt vedervärdig människa, en person som sätter sig över individers privata beslut och ifrågasätter privata individers rätt att sluta avtal. Det är vidare en person vars handlingar får allvarliga konsekvenser för dem hon säger sig vilja skydda.
Birgitta Ohlsson är till yttermera visso en mycket äcklig människa i det att hon i sitt politiska värv använder undermåligt propagandamaterial i strid mot bättre vetande. Ohlsson är falsk, förljugen och drar sig inte för att föra medborgarna bakom ljuset för att nå sina mål. Hade hon gjort samma sak i en annan fråga hade hon för länge sedan varit rökt i politiken.
Senaste kommentarer