Är EU-kommissionär Cecilia Malmström dum i huvudet? Svaret på den frågan är nog tyvärr ja, då hon nu med ett barns, eller kanske en vänsterpartists, naiva entusiasm ska försöka att i den större EU-kretsen lansera the Sviidish sexkopslag som ett vapen… ja, mot vadå, egentligen?

Malmström medger visserligen att handeln med människor inte begränsar sig till sexuella ändamål. Men ärligare hade varit skriva att trafficking för sexuella ändamål utgör en mindre andel av den totala människohandeln – de allra flesta som luras eller tvingas arbeta åt andra under slavliknande förhållande finns i Malmströms och andra kristborgerligas favvobranscher, nämligen privatägda företag i bland annat restaurangbranschen.

Ska vi ta Malmström på orden kan vi därför utrota den mesta av traffickingen genom att helt enkelt stoppa ”efterfrågan” på uteserverad mat – förbjud restaurangnäringen!

Det är nämligen det hon tror i fallet med sexarbete, att bara näringen blir förbjuden på endera eller andra sättet kommer den att upphöra. Alla erfarenheter under de senaste två tusen åren pekar förstås i en helt annan riktning, att sexhandeln inte kan stoppas med mindre än att vi inrättar en totalitär diktatur – men inte ens Kinas försök under 1950-talet lyckades helt.

Sexköpslagen i Sverige har inte minskat inslaget av trafficking, utan snarare ökat den. Socialstyrelsens rapport om svensk prostitution visar detta, bland annat genom att ett helt nytt inslag är den stora förekomsten av hallickar. Inte heller har prostitutionen i helhet minskat, den har bara omstrukturerats. Även detta framgår av socialstyrelsens rapport. Det enda sexöpslagen fört med sig är att öka osäkerheten och minska insynen i branschen.

Trafficking, oavsett om den förekommer för sexuella eller andra ändamål, har som grundläggande problem att det finns en stor socioekonomisk differentiering mellan Västeuropa och större delen av omvärlden.

Så länge denna diskrepans föreligger kommer människor från Östeuropa, Afrika, Asien och andra regioner att söka lyckan i rikare delar av världen, och på samma sätt kommer folk att utnyttjas av kriminella element. Folk kommer att smuggla in sig själva, eller bli traffickade för andras räkning, oavsett vad vi gör, och oavsett hur höga murar vi bygger.

Förbjuds en typ av näring, kommer man bara att söka sig till andra. Givet att man faktiskt kunde förbjuda prostitution rakt av i hela Europa, skulle detta ändå inte ha någon som helst effekt på traffickingen i stort.

Om det verkligen är traffickingen Malmström vill åt krävs således helt andra lösningar än att plädera för en europeisk sexköpslag, eftersom den allra mesta traffickingen överhuvudtaget inte har med sex eller sexhandel att göra.

I annat fall vore det bra om Malmström kunde erkänna att hon egentligen är en illiberal frikyrkotant som ogillar prostitution och att människor har sex på ett sätt hon inte kan förlika sig med, och att hon vill tvinga på hela jävla Europa denna sin frikyrkliga moralism.

Eftersom projektet är dödfött redan från början – Centraleuropa har oåterkalleligen valt en liberal väg, som vi borde följa – vore det bättre om Malmström istället kunde ägna sig åt verkligt liberal sakpolitik i egenskap av EU-kommisonär, framförallt i frågor där det finns utsikter att nå framgång, exempelvis kring nätfrihet.

Att i EU:s salonger tala sig varm för illberala radikalfeministiska flumteorier gagnar inte vår sak, utan drar ett löjets skimmer över Sverige som ett verklighetsfrånvänt land.

Den förment goda staten är så god att den till och med reglerar djurens rättigheter. Djur som mer eller mindre odlas industriellt för att vi ska kunna äta oss mätta till en relativt billig penning. Djur som hålls i fångenskap och slutligen slaktas får under sin livstid inte tillfogas onödigt lidande. Detsamma gäller vilda djur.

Men inte människor. Den förment goda staten har tagit på sig att göra vad den kan för att rädda liv, oavsett om livet vill bli räddat eller inte, och oavsett om livet lider eller inte. Den enskildes egen uppfattning ignoreras fullständigt i det svenska från vaggan till graven-samhälle där medborgarna ses som produktionsenheter och ”skattebetalare” i statens tjänst, och där medborgarna inte har full självbestämmanderätt över sin egen kropp och existens.

Det blir aldrig tydligare än i fallet med en totalförlamad kvinna som tvångsvårdas i respirator sedan småbarnsåldern. Kvinnan kan inte på egen hand andas eller röra sig, utan är ett vårdpaket.

Men till skillnad från MS-sjuka grönsaker som år ut och år in hålls vid liv på konstgjord väg med konstant näringsdropp i slang, har kvinnan i detta fall alltjämt kvar full tankeförmåga, och har med denna uttryckt sin önskan om att få dö innan hennes kropp förtvinar fullständigt.

Regelverket är så sjukt utformat att det ses som ”aktiv dödshjälp” om man avbryter livsuppehållande åtgärder som i sig själva måste räknas som statens aktiva val. Enligt det juridiska regelverket är det ”vårdgivarens” ansvar att ta ställning, medan socialstyrelsen bara kan ge vägledning.

Nej, det är inte ”vårdgivarens” ansvar att ta ställning. Beslutet har redan fattats av ”vårdtagaren”, den människa som med kristallklart medvetande klargjort att hon önskar dö.

Detta beslut har ingen människa rätt att överpröva, med mindre än att denna människa tror sig vara en ställföreträdande gud eller liknande. Det sistnämnda är visserligen ofta en vanlig vanföreställning hos läkare, men faktum är att läkare här bara har att komma till patientens undsättning, alternativt avsäga sig uppdraget.

Den läkare eller annan person som mot patientens uttryckliga vilja fortsätter livsuppehållande behandling gör sig däremot skyldig till handlingar som motsvarar tortyr och människoplågeri – det handlar om stora mängder plågeri under de 25 år kvinnan varit bunden till konstgjorda livsuppehållande åtgärder.

Låt denna kvinna få dö en värdig och skön död nu på momangen. Ge henne en förlösande dos morfin och låt hennes sista tid bli euforisk. Och låt detta fall bli vägledande för en lagstiftning som tillåter aktiv dödshjälp – vi kan inte längre låta en medeltida kristen syn på människan råda i en sjukvård som ska baseras på förnuft, vetenskap och beprövad erfarenhet.

SSU:s dåvarande ordförande Anna Lindh kom till vår gymnasieskola för att ”ge information”, och det ansågs vara ”viktigt för det demokratiska samtalet”. Det bar sig emellertid inte bättre än att Lindh blev kraftigt utbuad vid sin ankomst. Detta var i en mörkblå kommun, där man till och med anställt en kommunistisk samhällskunskapslärare för att försöka utjämna.

Skolan har en självklar uppgift i att undervisa om det politiska systemet och ge en inblick i det partiväsende som ligger till grund för den svenska formen av demokrati. I den uppgiften ingår besök i riksdagen och informationsträffar med politiker på lokal och nationell nivå.

Däremot är det inte alls självklart att politiker under valår ska ha något slags generellt tillträde till gymnasieskolor. Syftet med sådana besök kan bara vara att ragga förstagångsväljare, men det är inte skolans uppgift att tillhandahålla valboskap. Skolan är en arbetsplats, och jag känner inte till att det skulle vara särskilt vanligt att man på arbetsplatser släpper in politiska partier för propagandatillställningar – det skulle i så fall vara fackets och socialdemokratins frekventa uppträden vid vissa LO-dominanta arbetsplatser.

I klartext: i den mån politiker har en roll att spela i skolan är det för elevernas vidare förkovran, inte för politikernas egna smutsiga syften. De får helt enkelt nå gymnasieungdomar på samma sätt som de når andra, genom torgmöten, annonser och den gängse diskursen i gammelmedia, eller med nya grepp i sociala medier på nätet (ahaahha!).

Och i den mån skolor själva väljer att släppa in propagandakvarnar i skolmiljön är det rimligt att skolan inte konserverar det etablerade systemet utan ger rimligt tillträde även till aktuella partier i periferin, så som sverigedemokraterna och piratpartiet.

Skolans uppgift är då inte bara att låta pratmaskinerna få stå ohörda, utan att låta lärare i olika ämnen, framförallt filosofi, samhällskunskap och historia, vara behjälpliga i att dissekera de budskap som levereras. Det blir då en praktisk övning i argumentationsanalys, där man får nytta av sina förvärvade kunskaper i samhällskunskap och historia.

Fullständig neutralitet och objektivitet kan aldrig uppnås i dessa sammanhang, men med god planering och ädla motiv kan man nå ganska långt. Det säger sig självt att exempelvis sverigedemokraterna i en sådan tillställning får finna sig i en hårdare rannsakan än partier med mindre extrem profil.

På Chalmers brukar man sjunga ”Hela Stockholm står i lågor” på gasquerna för att markera hatkärleken till den norrländska staden och dess kungliga tekniska lekskola.

En modern variant av detta tycks vara att på 4chan.org skämta om att skjuta så många KTH:are som möjligt. 4chan.org är speciellt såtillvida att inget som framförs där tas på allvar av någon – någonsin; det är helt fel ställe om man vill göra ett statement.

Men polisen tyckte annorlunda och ”slog till” mot göteborgarens bostad efter att ha luskat fram IP-adressen via amerikansk federal polis (som förmodligen begärde ut loggfiler från 4chan.org eller en underliggande operatör). Hade mannen menat allvar hade han givetvis använt en proxy för att dölja sina spår.

Givet att det finns en historia kring skolskjutningar har polis och andra myndigheter förmodligen inget val – det är en existerande form av ketchupterrorism där mobbade ungdomar ger igen för all gammal ost vid ett enda tillfälle och där de själva gör sorti ur livet.

Och även om också polisen förstår att det här rör sig om ett slags billig humor kan man inte göra annat än att ta på sin bistraste min för att sända en signal om olämpligheten i sådana yttranden. I annat fall riskerar beteendet mångfaldigas, vilket belastar offentliga resurser och gör människor osäkra och otrygga.

På det hela taget går det dock inte att skydda sig mot sådan hemkörd terror. Det finns tillräckligt många knäppgökar som har i det närmaste obegränsade möjligheter att ”göra ett statement” och hamna i rampljuset och den bisarra samtidshistorien.

Till denna kategori måste också räknas de två amerikanska trailerparkterroristerna Jamie Paulin-Ramirez och Colleen LaRose, två blonda sänken som attraherades av lite muslimsk spänning i sina trista liv.

Deras lösa planer på att mörda den knasige konstnären Lars Vilks företer vissa likheter med Charles Mansons sekterism. I bakgrunden finns religiös vilsenhet, white trash-kvinnor i sökande efter en stark man och någon självutnämnd guru av något slag, liksom en modern ”rörelse” – skit samma vilken.

Det är på den nivån dagens så kallade ”terrorism” ligger, ackompanjerat av en Lars Vilks med svingande yxa och galna ögon – han trivs uppenbarligen i rampljuset och har inte det minsta emot denna mediala uppmärksamhet, där han får skriva och debattera ostrukturerat mot tunga kanoner på de finare mediehusen.

Vi har således för länge sedan lämnat al Qaida och den ”seriösa” och organiserade terrorismen, som för en tynande tillvaro. Vilks löjliga jycke har visserligen rört upp rättrogna muslimer en smula och fått dem att bränna flaggor, bojkotta varor och göra utfallande hot – teatraliskt trams – men om det hade funnits något som helst allvar bakom hade Vilks redan varit död; det krävs inte alls mycket för att göra slag i saken, hade det funnits en verklig vilja därtill.

Istället har saken utvecklats till en inrikes dokusåpa, där politiker, ledarskribenter och debattörer som vanligtvis torkar sig i röven med yttrandefriheten plötsligt har blivit yttrandefrihetens främsta apostlar. Det kostar för all del inget att gapa om sådana liberala principer när inget står på spel och det inte finns några egentliga opponenter.

Samtidigt får man förstås ytterligare argument för att fortsatt inskränka fri- och rättigheter samt utöka övervakning och filtrering. I retoriken står de otäcka musselmanerna fortfarande beredda att svinga sin sabel mot vår förment fria värld, även om de numera är amerikanska blondiner med piercing och rakad muff och kallar sig Jihad Jane och Jihad Jamie – big brother-terrorismens reality-såpa är därmed född.

Själv vet jag inte vad som är mest skrämmande, en yxman som Lars Vilks eller niqabdraperade blondiner med plutande botoxläppar och en ladygun i handväskan – i alla fall inte en go gubbe från Götet som skriver dumheter på fyllan i ökända forum.

Riksdagens driftkucku nummer ett, Monica Green, tycks ha blivit uppläxad av Partiets ledning. På annat sätt kan man inte tolka det faktum att hon först uttalar sig för ett slopande av den medeltida incestlagen, för att sedan vända 180 grader på den egna bloggen.

Det hon först säger, nämligen att ”vuxna människor får ha sex med vem de vill”, utgör förstås ett minimum av rimlighet och anständighet i en liberal demokrati där människor rår över sin egen kropp och existens. Green tyckte här uppenbarligen att hon kunde slå ett frihetligt slag och plocka några poäng bland mer liberalt sinnade väljare.

Men Green glömde då tillfälligt bort den unkna sexmoralistiska politik som det egna partiet och numera även den kristkonservativa analsenila alliansregimen företräder, ytterst kodifierad i den vidriga sexköpslag som säger att vuxna människor inte alls är fria att ha sex med vem de vill – staten lägger sig mycket noga i medborgarnas sexuella mönster.

Förutom att återigen bekräfta Greens virrighet visar incidenten också att ideologin bakom sexköpslagen inte är särskilt invändningsfri, att de argument som ligger bakom lagen knappast bär sig själva utan kräver ett ideologiskt ramverk som ingen vettig människa kan förstå.

Men i grunden är det exakt samma slags kristmoralistiska äckelfaktor som gör sig gällande i både sexköpslagen och förbudet mot incest, liksom tidigare i förbudet mot homosexuella relationer. Bäst förklaras fenomenet av Gayle Rubins teori om sexuella hierarkier, där det goda sexet karakteriseras som det barnalstrande, monogama, tvåsamma sex som idkas i lagom utsträckning i en fri, stadig relation i det egna hemmet utan hjälpmedel som porr.

Alla andra slag av sex ses som mindre värda eller direkt förkastliga, d.v.s. ensamt eller flersamt sex eller sex som sker publikt, mot betalning, med hjälpmedel eller promiskuöst. Tills alldeles nyligen fanns homosexuellt sex med på denna syndens lista, men den liberala samtyckesretoriken och frihetsideologin vann slutligen slaget mot kristmoralismen – dock med förbehållet att detta homosex idkas på korrekt sätt i övrigt, d.v.s. i en stabil och kärleksfull relation snarare än promiskuöst eller offentligt.

Av den anledningen ser vi idag den homosexuella rörelsen försvara äktenskap som en kyrklig institution och i övrigt liera sig med de normativa krafterna i samhället – det utgör den tysta kompromiss som slutits för att homosexuella ska få komma in i värmen, på den goda sexualitetens sida.

Syskonsex finns inte med i Rubins framställning för att det är en så marginell företeelse. Men det är just i marginalerna liberal teori sätts på prov, i betydligt större utsträckning än för homosexualitet där det finns en stor och stark minoritet.

Mycket riktigt kan man se på tidningarnas informella opinionsundersökningar att en förkrossande majoritet inte vill tillåta syskonsex, d.v.s. incest som termen lyder i ett förbudsparadigm. Det finns också ett närmast globalt tabu mot sådana nära sexuella relationer, även om det finns markanta undantag – Island har exempelvis i grunden byggts på incestuösa relationer, och det finns i människan inbyggda mekanismer för att styra och kontrollera sexuellt beteende i en liten population.

Ändå är det samma majoritet som är rojalister, d.v.s. som stödjer den släktstruktur som genom historien har haft en betydande inavel inom de europeiska hovstaterna, ibland med synliga defekter. Populasen har precis som Monica Green inte alltid alla samband klara för sig…

När vi försvarar syskonsex är det å andra sidan inte sex i syfte att alstra barn och föra vidare genetiskt material som avses, utan just den fria sexuella relationen i sig. Den som har något emot att två sexuellt vuxna syskon eller halvsyskon har en sexuell relation, men samtidigt anser att homosexuella relationer är i sin ordning, har nog inte riktigt tänkt igenom sina argument, för situationen är identisk – det rör sig om vuxna, samtyckande individer som utövar sex i rekreationellt syfte.

Det är äcklet inom oss som talar när vi konfronteras med frågan, d.v.s. vi gör en mental föreställning där vi har sex med egna nära släktingar, och de flesta av oss finner blotta tanken otänkbar. På samma sätt finner vi dock tanken på sex med en person av samma kön otänkbar, och ofta finner vi tanken på sex med en person i en annan generation otänkbar. För inte så värst länge sedan var det på samma sätt otänkbart för många att ha sex med en person av annan ”ras”, och alltjämt finns det en hel del klasselement i sexualiteten, dock med något svagare bias.

Vi upphöjer således den egna sexualiteten till universell norm som vi projicerar på andra – så ska det vara, och om det inte är så förbjuder vi det (via den moraiska majoriteten). Därav de sexuella hierarkierna, för sex har sina helt egna regler – sex blåses alltid upp till helt abnorma proportioner på grund av de känslor som är förknippade med sexualiteten.

Men om vi i rationalitetens namn övervunnit våra primitiva instinkter vad gäller homosexualitet och i övrigt kommit att bli mer accepterande kring sex i största allmänhet, finns det heller inget som hindrar oss från att anlägga ett lika rationellt och civiliserat perspektiv på syskonsex.

De motargument som kan anläggas, och som inte bygger på moralism eller äcklets politik, rör vissa genetiska faktorer, nämligen att det finns en något (väldigt liten) förhöjd risk för genetiska defekter för avkomma mellan två nära släktingar. Men då ska man komma ihåg att det omvända också gäller, att goda genetiska drag också förvärvas på ett sådant sätt.

Framförallt är inte risken så stor att den motiverar en sådan inskränkning i självbestämmanderätten över den egna kroppen, och speciellt gäller att syskon som utövar sex inte gör det i syfte att avla. Vi lever i en tid då vi kontrollerar den egna sexualiteten, och därför är det inte ett reellt problem – förbudet är en kvarleva från förr, en kvarleva som därför avskaffats i många länder.

Vill man ändå hävda risken för genetisk defekt som huvudargument bör man vara medveten om att det finns ett flertal andra faktorer som utgör betydligt högre riskfaktorer, och i konsekvensens namn måste dessa då också förbjudas, med hänvisning till de ofödda barnens väl och ve.

En sådan faktor är ålder, nämligen att ju äldre en kvinna är, desto större är risken att barnet drabbas av svåra åkommor. Det finns ett liknande, men svagare, samband mellan män och ålder, där spermiekvaliteten påverkas negativt. Sexförbud för äldre måste då införas, och kanske då speciellt sexförbud för kvinnor som Monica Green.

En fråga som incest har inte förutsättning att bli en valfråga, och det har inte heller sexköpslagen – det är ett slags fria frågor som drivs av politikerklassen utan någon större konsultation av väljarbasen, och där man faktiskt bedriver lobbying mot denna skara väljare.

Men den större bilden kring dessa liberala problem i marginalen – incest, sexköp, tonårssex och annan sexualitet, droger, surrogatmödraskap, eutanasi och andra företeelser där individens fri- och rättigheter står i centrum – skulle kunna ha (och har tidvis haft) en betydligt större tyngdpunkt i politiken.

Inte minst finns det en yngre generation politiker i vardande som aktivt driver dessa frågor mot sina egna moderpartier, speciellt kanske nu i detta tidevarv där kollektivistiska tramsteorier kring genus står i debattens centrum.

Det är till dessa ungdomar vi sätter vårt hopp om ett friare Sverige, där rationalitet, empiri och principer väger tyngre än emotionella och moraliska argument.

Moralismens fula tryne: Monica Green